The Killer Kills!
Vill inte påstå att jag kan ALLT om sextiotalets musik men visst kändes det lite snopet när ärevördiga New Musical Express i sitt jubileumsnummer förra hösten hade en lista över de 60 viktigaste LPskivorna under tidningens existens och där fanns en från ”vårt” decennium som jag faktiskt inte hade hört! Att skivan också är med i standardverket ”1001 skivor du måste höra innan du dör” kunde man ta. Men att den tidning man köpte varje nummer av från 1964 nämnde plattan sved lite.
Men det var ju så att femtiotalets musik redan ett halvt decennium senare kändes så totalt ute för oss tonåringar på den tiden att när en "gammal relik" släppte en live-LP från Hamburg 1964 var det inget att bry sig om. Faktum är också att skivbolagen först bara släppte plattan i Tyskland, i England ett år senare och i USA först 1992!
Men vissa plattor inte bara överlever tidens gång utan växer och växer. Efter att ha hört ”Live at the Star Club" med Jerry Lee Lewis kan jag inte annat än stå upp framför grammofonen, jubla och applådera. Dessutom notera att New Musical Express ännu en gång bevisat redaktionens goda smak.
Jerry må ha varit märkt av skandalen med den unga kusinen några år tidigare och satsat på en ny karriär med country. Men han hade aldrig släppt den ursprungliga, råa, hämningslösa rock and rollen och här fyrar han av ett dussin rockklassiker med en intensitet som får lyssnaren att tappa andan. Det hela stampar i gång med en furiös version av Mean Woman blues och innan vi häpet hunnit fatta vad som händer är han inne på High School Confidential, utan nåd.
Vilket Ös! Vilket makalös ÖS! Så fortsätter det i 37 minuter. Här är låtlistan, snacka klassiker: Mean Woman Blues/High School Confidental/Money/Matchbox/What´d I say/Great balls of Fire/Godd Golly miss Molly/Lewis Boggie/Your Cheating Heart/Hound Dog/Long Tall Sally/Whole Lotta Shaki´n Going On.
Idel ädel femtiotalistisk låtadel! Att Jerry kunde (kan?) lira piano visste vi alla. Men att höra honom så här blir ändå en överraskning. Inte bara intensiteten, utan en otrolig rytmisk precision och sagolika löpningar över tangenterna. Sången är som om varje låt är den sista han ska sjunga i hela karriären.
Bakom honom kämpar tre femtedelar av engelska Nashville Teens med att hänga med. Uppgiften är närmast hopplös. Men inte minst trummisen Berry Jenkins (som senare skulle gå till Animals) vet hur man spelar gammal hederlig rock and roll med tryck.
Men topp av allt är ändå Jerrys sätt att showa med ett par snabba ord till publiken och hålla ihop föreställningen. Bara övergången från den lite lugnare – men ändå intensiva – Your Cheating Heart till Hound Dog är ett mästerverk på ett par tiondelssekunder. I svår konkurrens är kanske Hound Dog plattans häftigaste ösnummer. Visst gjorde Elvis den underbart bra men inte SÅ ändå! När Jerry sedan fortsätter med Long Tall Sally är det bara att glömma Little Richard. Jag säger bara: YES!!!
You Tube har flera klipp från plattan. Här ett par att njuta av!
http://www.youtube.com/watch?v=qE-EI3JXnFE
http://www.youtube.com/watch?v=sDxR9MV5RmY
Vill ni ha en snyggt gjord presentation av Jerry och plattan på fyra minuter har jag hittat den här välgjorda
http://www.youtube.com/watch?v=a4sGo1IzF_I
Per
