perolarssextiotal

Då och då har jag på bloggen berört hur mångfacetterad sextiotalsmusiken är. Den innehåller många stilar och genrer. Populärmusiken har väl förresten aldrig på ett motsvarande sätt gått igenom en sådan utveckling som under sextiotalet. Från den lättillgängliga rocken från slutet av femtiotalet (ja, jag är ingen puritan – det musikalsiska sextiotalet sträckte sig i min värld från mitten av femtiotalet till tidigt sjuttiotal) till den psykedeliska popen och den av Beatles utvecklade symfoniska koncept - popen. Texterna spelar förstås en viktig roll i denna utveckling. Och oavsett om det rörde sig om långa berättande texter eller om närmast nonsenslyrik så kunde det bli hur bra som helst. Så nu följer två inlägg som behandlar dessa ytterligheter. Idag den episka texten.

 Här finns många bra exempel men jag skall begränsa mig till tre låtar som jag tycker har det lilla extra som på lite olika sätt fångar mig.

Först Animals med ”The story of Bo Diddley”.  Låten I sig är en parafras på Diddley´s egen musik och beskriver på ett personligt sätt både dennes karriär och avslutas med en meta - sektion som beskriver hur Diddley tillsammans med sin syster och en av sina musiker besöker en spelning med Animals och den korta och mycket kärnfulla konversation som följer. Eric ger också lite slängar till sina engelska kollegor i pop-branschen. Distanserat, kul o väldigt bra och jag undrar alltid hur sann biten om mötet är. Här kommer den:

 http://www.youtube.com/watch?v=swPzNFxsghc 

Och så en låt som fortfarande, efter tusentals lyssningar, ger mig rysningar. Redan de inledande ackorden förflyttar mig ner till sydstaternas svettiga värme. Den stumhet och ytlighet som präglar middagskonversationen där man undviker eller inte bryr sig om den tragiska händelsen vid Tallahatchie Bridge understryks också av videon. Nästan lite spökligt. Och så texten! Gåtan om vilken relation jaget i sången har till Billy Joe framgår inte mer än antydningsvis. Och vad var det dom kastade från bron!? Nästan lite obehagligt men fantasieggande. Det har spekulerats livligt om det är en självbiografisk berättelse av Bobbie Gentry. Låten har emellertid för alltid etsat sig in i mitt musikaliska minne. Hoppas du gillar den.

http://www.youtube.com/watch?v=CZt5Q-u4crc

Höjdpunkten får emellertid bli ”Road to Cairo” med Julie Driscoll med Brian Auger på orgel. Bägge är ju skickliga jazzmusiker och det framgår inte minst här. Gruppen de bildade, Trinity, är väl mest känd för sin tolkning av Dylan´s ”This wheel´s on fire” men jag menar att denna låt är juvelen i kronan. Texten är lite mystisk och nästan magisk. Vem är hon och var har hon varit? Varför reste hon från sina barn? Varför hoppar hon har liften strax innan hon kommer fram och säjer att hon skall gå siste biten? Tänker hon verkligen återvända eller sviker modet?

Den musikaliska avslutningen är minst sagt magnifik. Julies röst slingrar sig förföriskt runt Brians orgelspel och slutar i ett nästan orgiastiskt crescendo. Lyssna själv.

http://www.youtube.com/watch?v=WWh6xkVNPmw

Nästa gång jag skriver blir det nonsens och högst tre ackord. Men bra då också!

Lars