perolarssextiotal

Mitt förra inlägg handlade om långa episka låtar. Ofta med många och knepiga ackord.

Så jag säger bara - Gud välsigne Chuck Berry!

När vi de tidiga tonåren tjatat oss till vår första, begagnade, akustiska gitarr och satte oss ner för att forma de första trevande ackorden var singersongwriters som Chucken en välsignelse. Här slösades inte med ackorden. Tre räckte nästan jämt för att hjälpligt, jag stryker under hjälpligt, ackompanjera den spruckna tonårsröstens fåfänga försök att återge bluesartistens djupa stämma. Ett öppet E – piece of cake! Ett öppet A – också en bit kaka! Det enda som ställde till problem var det öppna H7 som skulle runda av triaden. Men till slut gick också det och därmed var man hjälpligt rustad för att ta sig an en stor del av sextiotalspopens katalog. Först något senare och då med en hyfsad Fender-kopia insåg man problemen med att lira på samma sätt som Chucken. Hans sätt att behandla dom där tre ynka ackorden krävde mer övning än de tillsmugna stunderna mellan skola, läxor, fotboll, mopeden och tjejer gav utrymme för. Men trots den virtuositet han visade så tog det inte gadden ur oss – det trogna gitarristgäng som gång på gång lyssnade genom plattorna och skrev ner ackordföljderna som vi trodde oss höra dem och sedan skred till verket med att imponera på vår omgivning. Omgivningen bestod av kompisar, flickvänner och totalt oförstående föräldrar som inte kunde förstå att man totalt ignorerade de dyrbara pianolektioner som bestods för att istället troget spela ”negermusik” (jo, det kunde heta så på den tiden) på gitarr.

Tre ackord. Till outsinlig glädjer för oss. Fast vi aldrig skulle bli sådana ekvilibrister som Chucken själv. Förstås.

Ja, du kan ju försöka gör efter det här själv. Men det är egentligen bara tre ackord det handlar om för en finnig tonåring.

http://www.youtube.com/watch?v=6ofD9t_sULM

Vägen låg därmed öppen. Med dessa tre ackord i sin hand kunde man snart, återigen hjälpligt, återge sin favoritmusik för dennna ibland uppskattande, ibland oförstående publik.

Men sedan hände det – balladsuget kom. Dom lite rockigare låtarna besvärades oftast inte av några onödiga ackord, men så fort du närmade dig en ballad var du nästan rökt direkt. I dessa hade någon illvillig kompositör stoppat in ett mollackord. Då var rockfesten slut och det var bara att återigen, med blödande fingertoppar, ta sig an nästa prövning – barréackordet. Du vet ett sådant när man lägger hela pekfingret över greppbrädan och formar ackordet med resten av fingrarna. Det är nästan omöjligt att få ihop en vettig ballad med bara öppna ackord. Men jag var bara tvungen att lära mig spela Richie Valens tolkning av Donna. Och då krävdes ett förbannat F i min tolkning. Barré. Låter såhär:

 http://www.youtube.com/watch?v=CHPBObnlmuk

Sådär – C-Am-F-G och du är redo för mollballaden.

Så – innan detta inlägg förlorar sig helt i amatörgitarristens klagan – Ett par riktigt korta! Och bra!

Hippy hippy shake med Swinging blue jeans

No paricular place to go med och av Chucken

Och

Tribute till Byddy Holly jag är ganska förjust I Hep Stars tolkning fast då måste du in med det välsignade moll-ackordet.

Keep rocking

Lars