Fyra bästa album!
Det är oundvikligt i en blogg som denna att vi, Per och jag, låter våra egna preferenser styra innehållet. Oftast, när det inträffar, rör det sig om ”bästa låten” även om vad som i vår uppfattning är det bästa så ändrar det sig över tid. Du vet säkert vad jag menar.
Detta inlägg kommer att behandla de fyra album jag, alltså för närvarande, tycker är de bästa som gjorts i den meningen att de är de som jag just nu mest återvänder till. Här finns alltså goda möjligheter för synpunkter och – om det är nödvändigt – kritik. Så alltså – utan inbördes ordning – de fyra bästa album som gjorts.
Beatles kan förstås vara starka utmanare på samtliga platser. Ett är förstås det banbrytande Please Please Me som vände upp och ner på vad pop kunde vara med sådana ikoniska sånger som I saw her standing there och Twist and shout. Ett annat är det underskattade albumet Beatles for sale och ett annat är det, med rätta, hyllade Rubber soul där Michelle och In my life var höjdpunkter. Jag kan emellertid inte gå förbi det självklara valet. I min bok det bästa konceptalbumet och som var inramat av vaudeville- och cirkustoner. Det går inte att undvika det, helt enkelt – ett av de fyra bästa!
https://www.youtube.com/watch?v=bJVWZy4QOy0
I en helt annan genre rör sig live-albumen. Här är kanske kvalitetsskillnaderna mellan de bästa och de sämsta störst, beroende av sådana saker som inspelningskvalitet och produktion. The Whos Live at Leeds är förstås en stark konkurrent. Jag stannar emellertid för ett lite mer obskyrt album som saknar inte så lite vad gäller kvalitet på inspelningen men som kompenserar med frejdighet och entusiasm - Supremes at the Copa. Närvaron är emellertid perfekt och man känner sig rent av delaktig i konserten, vilket väl är hela idén med ett live album. Får se vad du tycker om ca 20 minuter.
https://www.youtube.com/watch?v=y3PVHPWQczY
Bob Dylan då, frågar någon? Jodå, men inte det som många kallar hans bästa – Blonde on Blonde. Jag har för alltid fastnat för Highway 61 revisited. Dylan skrev huvuddelar av materialet efter sin Englandsturné som lämnat honom fysiskt och mentalt utmattad. Han själv håller inte albumet högt utan har beskrivit innehållet som ”a worm of vomit”. Jag förstår inte allas det. Även om albumets låtar går lite upp och ner beroende av hans tillstånd så finns ändå här ett par av dem som kom att definiera Dylan. Spretar som sagt, men det är ju Dylan! I den sång jag valt spelar texten stor roll så lyssna och läs noga.
https://www.youtube.com/watch?v=we37yX3zpKA
Jag kan inte gå förbi The Velvet underground and Nico. Andy Warhol producerade som bekant bandet och hans inflytande märks tydligt, även om nästan alla låtar skrevs av Lou Reed. Underground passar utmärkt i titeln eftersom (det är nog också ett konceptalbum när jag tänker efter) text och musik rör sig på ett nytt och självklart sätt runt sex, droger och den subkultur som fanns runt The Factory. Jag har verkligen en soft spot för Christa Päffgren och man förstår verkligen att hon tog sig ett artistnamn. Hennes senare album Chelsea Girls kunde ha platsat på min lista, men är för ojämnt. Hennes mörka alt speglar här verkligen stämningen kring dessa hårt prövade själar och hennes tolkning av All tomorrow Parties skulle kunna platsa i filmen Apocalyse Now i dess mest kända scen i det tidiga helikopteranfallet mot den vietnamesiska byn. Rys och njut:
https://www.youtube.com/watch?v=nK1gMHz1izY
Lars
Den 20 mars 1965
Det var bra längesedan jag gjorde en neddykning i New Musicals Express lista för 60 år sedan. Alltid en lika kär uppgift.
Särskilt denna vecka då det riktigt kryllar av gobitar och favoritgrupper/artister bland de 30 låtarna. Vi börjar från början. En säker etta, om man säger så.
The Rolling Stones - The Last Time - Live
Har ni tänkt på när man hör en Stones låt som man inte hört på en tid upptäcker man att även de låtar som inte tillhör deras allra mest kända är så bra! Detta var första gånger Stones vågade ge ut en egen komposition på singel och det gick ju alldeles utmärkt bra!
Som sagt, listan kryllar av gobitar. Tvåa låg Tom Jones It´s Not Unusual. Trea Silhuettes, i mina öron Herman Hermits näst bästa låt. Därefter följde Seekers I´ll Never Find Another you och Marianne Faithfuls Come and Stay with me.
Oj!! dag att stoppa uppräkningen. Jag biter ihop och hoppar över mina idoler Searchers på plats sju för att därunder hitta en grupp som, orättvis tycker jag, hamnat lite i glömska. Manchesters Wayne Fontana & the Mindbinders gjorde några läckra låtar. Frågan är om inte den här är bäst av dom.
Wayne Fontana & The Mindbenders - Game Of Love / Original 45Single 1965 / HD 720p
På tal om Manchester. Om min kärlek till Hollies har jag skrivit tidigare här men det var ett tag sedan. Så kul att de på listan för 60 år sedan hade en av mina personliga favoriter på 10e plats. Jo minsann, jag tog ut den på gitarren och skrev ned den gulliga texten. Att jag inte gjorde någon inspelning som finns kvar kan jag leva med.
(6) THE HOLLIES - Yes I will - YouTube
På plats 11 återfinner vi ett härligt gäng som är ännu ett av de där många som borde få en egen presentation här på bloggen. De fick ett par hits – ok, inga stora – och utmanade Stones rejält i kategorin ”mest utmanande, skitiga band”. Att dom kallade sig Pretty Things var precis så ironiskt som 60-talet kunde vara. Här i TV-upplaga av låten
The Pretty Things - Honey I Need (T.V. appearance)
Hur avsluta länkkvintetten från NME-listan 20 mars 1965? Vi får hoppa The Who, Roy Orbison, Elvis (Dålig låt: Do the Clam), Shadows (Första vokalsingeln: Mary Ann), och Moody Blues. Såg att The Animals snart spelar i Uppsala. Då kommer den här låten att spelas. Bakom trummor sitter som alltid John Steele. Men här med Eric Burdon på plats 13.
(6) The Animals - Don't Let Me Be Misunderstood (HQ • HD • 4K) - YouTube
Per
Det är vår i luften
Ja, det har blivit ljusare - och ja - fåglarna utanför mitt fönster har bytt till sina vårläten. St: Patricks Day har kommit och gått och snart lurar första april runt hörnet. Det är alltså vår. Detta tema uppmärksammades också förstås i musiken från det gyllene musikdecenniet och är därmed värt att uppmärksamma. Så här kommer en vårbukett av sånger som hyllar den ljusa årstiden som knackar på dörren.
Jag tänjer återigen på vår tidsram och börjar redan 1956 med en riktig vår-standard. Vi vänder oss mot en av de rottrådar som vi då och då utforskar och i detta fall jazzen – storbandsjazzen. Count Basie tror jag inte har haft ett eget inlägg, vilket kanske han borde ha haft. Uppvuxen i New Jersey saknade han den musikaliska bakgrund som så många svarta musiker från södern hade och var redan som mycket ung med om att forma den stil som på många sätt bär hans signum. Från början var han mest intresserad av att spela trummor, men visade sig vara en naturlig på piano som han bytte till. Mest känd är han förstås som bandledare där under mer än femtio år satte ett outplånligt avtryck. Här hans tolkning av våren.
https://www.youtube.com/watch?v=wCmcoZktZG4
Vi fortsätter på April-temat. April – den kanske vårigaste av våriga månader. Brytningstid. Pat Boone klädde månaden i en typisk crooner-dräkt och nådde förstaplatsen på Billboard 1957. Sången är temat från en film med samma namn med bland andra Shirley Jones. Intrigen var för sin tid komplicerad och handlade om en gosse som flyttade till sin faster och farbror, men blev inte särskilt välkommen. Det visade sig att deras son blivit dödad i Korea-kriget och som satt outplånliga spår hos familjen. Filmen är bortglömd, men sången lever kvar.
https://www.youtube.com/watch?v=ki2cJli-s5U
Första april spelar förstås en viktig roll i ett inlägg om april. Matt Monro var en britt som väl få kommer ihåg. Han har dock satt spår i musik- och filmhistorien genom att sjunga ledmotivet till ”Agent 007 ser rött” 1963. Han kom att kallas mannen med den ”golden voice”, därmed förutspående en kommande Bond-film. Här är det dock April fools day som är i centrum.
https://www.youtube.com/watch?v=j04VvANgIDI
Representerande en annan genre är förstås Aretha som också uppmärksammar första april. Kanske inte lika bluesig som vanlig, men passar förstås in i inläggets tema. Från hennes tyvärr bortglömda album ”Young, Gifted and Black”. Har något album, någonsin, haft en smartare titel?
https://www.youtube.com/watch?v=k79rIGy5y6w
Avslutningsvis på detta vår- och apriltema blir det lite krampaktigt när jag petar in Teach me tiger. Den påläste ser emellertid kroken in och det blir därmed överflödigt att presentera sångerskan. Sexigare än såhär blir det inte.
https://www.youtube.com/watch?v=iNj0YuOlPEY
Glad vår!
Lars
Singer - songwriters
Vårens lyssnarserie på Uppsala senioruniversitet fortsätter med två träffar där vi lyssnar på singer-songwriters. Uttrycket Singer-songwriter handlar inte om en genre. Det handlar, enkelt uttryckt, om artister som skriver egna låtar och sjunger dessa. Det gör väldigt många, minst sagt, men för att få någon avgränsning vill jag säga att det ska vara i en enkel sättning med artisten/ kompositören tydligt i centrum. En singer-songwriter låter ofta angelägen och lite ensam.
I början på 70-talet var de så många att man nästan kan kalla det för en våg, den begynnande hårdrockens motsats. Tidsmässigt fanns ett samband med att Bob Dylan hade ett par lugna år vilket gav utrymme för andra som hade texter man ville höra på. En annan förklaring var att den genomsnittlige rockmusiklyssnaren nu hade passerat 20-årstrecket och ville ha vuxnare musik än den som mest dög till hålligång på skolfesten.
Men vi kan inte begränsa singer-songwritern till en viss tid. Föregångare var artister som Joan Baez och egentligen hela folkmusikvågen under 60-talet. Vid sidan av Dylan var Leonard Cohen en riktigt typisk singer-songwriter.
Singer-songwriter-stilen lyfte fram flera kvinnor. Joni Mitchel blev känd när Jody Collins fick en hit med hennes Both Sides Now år 1968. Joni tillhörde västkustkretsarna. David Crosby pruducerade hennes första LP. Mitchels LP Ladies of the Canyon som kom 1970 innehöll hennes fina Big Yellow Taxi. Här den officiella videon
Joni Mitchell - Big Yellow Taxi (Official Lyric Video)
Jonis LP Blue från 1971 tillhör rockhistoriens främsta med fina, personliga texter. Joni var också en bra och personlig ackompanjör på gitarr och piano. Hon kom sedan att närma sig mer jazziga tongångar och måste räknas bland rockens allra främsta kvinnor. Här på bloggen presenterades hon i november 2022. (klicka på arkivraden till höger)
Kommersiellt bäst i början på 70-talet lyckades Carole King (bilden ovan). Även hon har mer utförligt presenterats här (februari förra året). Hon var tidigare ena halvan av enormt framgångsrika kompositörsparet Goffin-King men hon skilde sig och gjorde solokarriär i början av 70-talet. LP:n Tapestry från 1971 har numera sålt 24 miljoner ex och är den mest sålda LP:n någonsin av en kvinnlig artist. Den inleds med
Carole King - I Feel the Earth Move (Official Audio)
Bland låtarna finns ’You´ve Got a Friend’, en låt som många har spelat in. Bl.a. James Taylor som också tillhörde västkustkretsarna och blev också ett stort namn. På hans inspelning spelar Carole King piano och Joni Mitchel körar men här en liveinspelning medd Taylor och King tillsammans.
James Taylor & Carole King - You've Got A Friend (BBC In Concert, 11/13/71)
Paul Simon följde upp den framgångsrika tiden med Simon & Garfunkel med tre storsäljande album 1971-74. På 80-talet skrev han historia med LPn Graceland som hade sydafrikanska musiker och gav fart åt världmsusiktrenden. Det var en beteckning som skivbolag kom på för att få en plats i affärerna att ställa de plattor med musik från alla världens hörn som nu dök upp. Men här tar vi 70-talets Paul Simon. Singer-songwriters var egentligen inte pålitliga hitmakare på singel-listan men 1975 kom Paul i topp med
(2) Paul Simon - 50 Ways to Leave Your Lover (Official Audio) - YouTube
England producerade färre singers-songwriters som utmärkte sig. Mest framgångsrik var Cat Stevens, som slog redan 1967 med Matthew and Son, en låt som passade väl in sextiotalets rika poputbud. 1970 kom LPn Tea for the Tillerman, den första av några starka, framgångsrika album som visade en artist med personlighet. 1972 satte Stevens text till en religös sång från 1931. Cat Stevens är fortfarande aktiv under namnet Yusuf som han tog 1977 när han konverterade till Islam.
Cat Stevens - Morning has broken
Som sagt, detta är en mycket översiktlig genomgång varför vi här nöjer oss med att nömna några till. Nick Drake var det inte många som hörde talas om när han 1969-72 släppte tre album. Han avled 1974 och har sedan fått en rejäl kultstatus. England hade också Ralph McTell som gjorde ’The Streets of London’. Skotten Al Stewart producerade hela decenniet flera plattor med lågmäld vispop med viss nerv. Chris deBurgh gjorde några fina LP innan han på 80-talet flöt in i mainstreammusiken med hiten ’The Lady in Red’.
Bland de många amerikanerna måste nämnas Jackson Browne som tillhörde västkustgänget och gjorde några starka LP. Jim Croce hade en varm, underbar röst men dog tyvärr i en flygplansolycka. Egen favorit. Randy Newman hade etablerat sig som kompositör redan på 60-talet. Hans berättande röst och texter har något särskilt tidlöst över sig. Bland kvinnorna i USA bör nämnas Melanie som sjöng med lite pipig röst. Hon hade några hits som ‘What Have they Done to My Song, Ma’. Carly Simon toppade listan med You´re so Vain som lär ska handla om Mick Jagger. Hon sjöng temat i James Bond-filmen Älskade spion.
Här bara ett urval av de många singersongwriters som från slutet av 60-talet gjorde intryck. Det fortsätter ständigt att dyka upp spännande artister med denna profil. Men då inlägget redan överträtt bloggans slutgräns stannar vi här!
Per
