Sverige efter 60-talets popvåg
Pugh Rogefeldt har en central roll i svensk rockhistoria. 1969 släppte han LP:n Ja, dä ä dä (Omslaget oven). Den lärde att rock kan sjungas på det svenska språket och var musikaliskt unik. Bonniers rocklexikan beskrev plattan så här: ”Musikaliskt en mycket personlig blandning av (akustisk) folkmusik och friformrock präglad av den psykedeliska scenen (som) fick stor betydelse för den senare svenska rockmusiken genom att förena svenska språket och svensk ton med rock i en dittills ohörd form”. Med sig hade Pugh två utomordentliga musiker, Georg Wadenius och Jan (”Loffe”) Karlsson. LPn innehåller en svensk klassiker
(2) Pugh Rogefeldt -[02]- Här Kommer Natten - YouTube
Hansson & Karlsson har fallit lite i glömska. Nyss nämnde Karlsson spelade trummor. Bo Hansson skötte ett antal tangentinstrument. Instrumental musik i det sena sextiotalets psykedeliska anda. Jimi Hendrix var en av de som imponerades. Han spelade in deras Tax Free. Bo Hansson gick solo och fick internationell uppmärksamhet med LPn Sagan om ringen.
Skarven 60/70-tal hade flera andra intressanta konstellationer som Made in Sweden (med Georg Wadenius), Heta Linjen, Solar Plexus och November, för att här bara ta upp några. Flera hade spännande jazzinfluenser men alla var lite i skuggan bakom Tio-i-toppmusiken och radions internationella bevakning. Musikaliskt vid sidan om men som förblev den envise överlevaren och toppade Tio-i-topp sensommaren 1969 var Jerry Williams. Här en scenversion så vi kan kolla in hans rörelser också.
(2) Andra pipel - Jerry Williams: Keep on (1969) - YouTube
Musikrörelsen var internationellt unik och speciell på flera sätt. Det var i runda tal ca 100.000 personer som kontinuerligt fanns med på något sätt. Vi pratar alltså folkrörelse på riktigt. Den hade ett mycket stort genomslag i media även om dess andel av skivförsäljningen var liten, som högst 3-4 procent i Sverige. Musiken, med några undantag, var enkelt uttryckt dålig. En av rörelsen idéer var att alla skulle få vara med, amatörism uppmuntrades. Det gjorde den näppeligen musikaliskt förnyande. Det var mycket sällan musiken i sig var intressant. Det var texterna som var det viktiga.
Här är inte plats för en längre utläggning om en rörelse som fram till 1972 var i sin begynnelse. Tidningen Musiken Makt skapades t ex året därefter. Sedan kom Musikforum över hela landet och snart ett 50-tal skivbolag varav Musiknätet Waxholm, som bildades 1969, är det mest kända.
Här fokuserar vi på musik. Två av musikrörelsens mest renormerade band gjorde notabla plattor tidigt. Hoola Bandoola Band var ledande, både konstnärligt och försäljningsmässigt. De gjorde fyra LP som alla var stora händelser när de kom ut. Tredje LP:n På väg från 1973 toppade listan.
Förgrundsfigur var Mikael Wiehe. Hans texter var skickliga, utan plakatmässiga slagord. Musiken var för det mesta fullt ok, med namn som Beatles, Neil Young och – självklart – Bob Dylan som inspiratörer. Men också en viss känsla av svensk folkmusik. 1972 kom LPn Vart är vi på väg med den fina Keobs pyramid
Blå tågets medlemmar kom från starkt intellektuella miljöer. Att höra dom är att gå in i en politisk föreläsningssal. Först hette dom Gunder Hägg men storlöparen gillade inte det så de bytte namn. Dubbel-LPs Brustna hjärtans hotell har den kända
(2) Blå tåget - Den ena handen vet vad den andra gör - YouTube
Ebba Gröns version må vara mer känd men jag tycker Blå Tåget framför låten som den ska höras. En lektion i marxism.
Musikrörelsen ebbade ut mot decenniets slut. Teaterturnén Tältprojektet, den svenska arbetarrörelsens historia var år 1977 en sista kraftansträngning. 1980 lades Musikens Makt ned. Dess upplaga hade varit runt 10.000 ex.
Musikrörelsens betydelse är svår att uppskatta. Att det svenska språket sjöngs alltmer i popmusiken är en given effekt. Jag tror också att amatörismen och viljan att låta alla spela har bidragit till att många fler vågat sig på att spela och sjunga än annars skulle varit fallit.
Hur som helst är den ett annorlunda minne i popmusikhistorien.
Per
