perolarssextiotal

Jag hoppas att ni läsare har haft en fin Jul. För 14 dagar sedan utlovade Lars att vi skulle skriva ett par inlägg om covers på sextiotalslåtar.

Lars inledde med Van Halen. Mer Heavy Metal här. Inte någon av rockhistoriens storheter har blivit så coverinspelad som Bob Dylan. Helt rätt, hans låtar verkar närapå specialgjorda för att kunna göras om. Här en låt som t ex Eric Clapton har gjort men nog är det kraft i Gun´s Roses version som räcker till och blir över

(25) knocking on heaven's door - YouTube

En annan Dylan-klassiker framfördes av ett svårslagbart stjärngäng 1992 när man firade att det gått 30 år sedan Bob skivdebuterade. OK, arret är inte märkvärdigt men Eric Claptons gitarrsolo är bland de allra vackraste jag hört. Neil Youngs är inte heller så pjåkigt. Här en videoinspelning så ni kan se alla hjältarna. Jag får, faktiskt, lite vått i ögonen av hänförelse!

 (25) My Back Pages - Bob Dylan The 30th Anniversary Concert Celebration - YouTube

Tänk om man varit där i Madison Square Garden!

Lars spelade U2s version av Dylans All Along the Watchtower. U2 har ju också gett sig på en Beatles-låt. Modigt. Visst är originalet vassare, men hur överträffar man en Beatles-inspelning?

(25) U2 - Helter Skelter [Rattle and Hum - HD] - YouTube

Ja, hur överträffar man en Beatlesinspelning, var frågan. Man måste så klart göra om låten rejält. Avslutningen på detta inlägg blir två versioner av samma låt. Låten i sig tillhör Beatles allra bästa och att den kan göras så här olika – och bra! – är ännu ett bevis dess kvalité.

Det handlar om Help!. Jag påstår inte att dessa versioner överträffar Beatles, men nog är det godkända försök! Först låter vi Tina Turner visa hur fantastisk sångerska hon var i en live-inspelning. Sedan kommer en, minst sagt annorlunda, version av punkgruppen The Damned, ett av de första banden i punkvågen 1977.

(25) Tina Turner - Help - Live - YouTube

(25) The Damned - Help - YouTube

Gott Nytt år, alla läsare!

Per

När detta publiceras är det bara fyra dagar kvar till julafton. Ingen har missat årets mest upphöjda högtid. Affärerna, allt ljus, för att inte tala om musiken. Varenda radiokanal öser ur det allt digrare förrådet av jullåtar. Många är faktiskt ganska bra även om jag har svårt att så ofta påminnas om hur popmusiken sedan länge övergått från att vara något kul för ungdomen, via en period av mer artistiska ambitioner nu till nära 100 procent fångats av kommersiella intressen. Javisst, en bra jullåt säljer. Så är det.

Men vem är bäst? Ett bra ämne för en duell, oss emellan. För även om bara en mycket liten del av dagens oändliga utbud av jullåtar kom till under den tid som vår blogg täcker så finns det pärlor.

Först Per:

Tankarna gick först till Elvis Blue Christmas och Brenda Lees Rocking around the Christmas Tree. Två låtar som fortfarande hörs i radio.

Men, nej! Det bara inte GÅR att negligera Phil Spectors underbara LP A Christmas Gift for you som kom redan 1962. Många år innan julkommersen tagit över skivbolagens tänkande gjorde han en LP helt i den stil som var hans egen. ”Symphonies for the kids” kallade han sitt unika, minst sagt mäktiga sound med massor av musiker som trängdes i studion vars ljudmassa fick ett rejält tillskott av eko. Vid mickarna hans tjejgrupper som lojalt ställde upp som de vokala frontsoldater de var i Spectors regi.

Ronettes och Crystals var de mest kända. De har tre låtar var på LPn. Men mitt val faller på Darlene Loves härliga Christmas (Baby Please come home). Den skrevs av Spector tillsammans med Berry-Greenwich, ett av sextiotalets många duktiga låtskrivarpar som skrev fler hits åt Spectors tjejgrupper, kan inte låta bli att nämna Be My Baby som Ronettes gjorde till den bästa låten överhuvudtaget.

Darlene Love sjöng för övrigt på ett par av Crystals hits men det dröjde till 1983 innan hennes första LP i eget namn kom. Hon släppte sin senast 2015 och är idag 83 år. Med den här  jullåten blir hon aldrig glömd!

God Jul! Önskas alla våra läsare med den bästa jullåten serverad här:

(15) Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home) (Official Audio) - YouTube

Sedan Lars

Det slog mig, inför detta blogginlägg och efter att ha lyssnat mycket på den förnämliga radiokanalen P4+, hur amerikaniserad julen är, inte minst på det musikaliska området. Detta på gott och ont kan tänkas, men man måste ge amerikanarna det att de verkligen kan skruva jultemat till ungefär 120 %. Det är ingen ände på tomtar, renar, klappar, brasor, snö och annat tillbehör och varför inte – ska de Julas så ska det väl göras med besked.

Per har hämtat från den kanske djupast källan av julpop, Phil ikoniska alster och det vore väl trist om jag också tog den vägen – vi behöver väl lite omväxling i inlägget? Jag har valt att vända mig till crooner-genren som erbjuder ett präktigt julbord med sånger. Andy Williams, Frank Sinatra et consortes var flitiga i julsäsongen. Och riktigt juliga är dom också. Deras material hördes ju på radio redan i slutet av femtiotalet och framåt långt innan popmusiken gjorde sin entré i radion.

Dino Paul Crocetti, som var hans ursprungliga namn blev, på goda grunder, i mitten av nittonhundratalet krönt till ”King of cool” för sin avspända självsäkerhet och sexighet. Han har lämnat många bidrag till den musikaliska julkatalogen, men detta är hans bästa tycker jag och med den instämmer jag i Pers julhälsningar. Vi ses.

Lars

https://www.youtube.com/watch?v=Rnil5LyK_B0

Vid bloggens senaste styrelsemöte (Per och jag) kom vi att prata om covers på låtar från ”vår” tid och vi tyckte att ett par inlägg vore värt ämnet. För egen del har jag lite svårt också för bra covers, eftersom originalet har en tendens att spöka i bakhuvudet, och originalet är i de allra flesta fall bäst. Men det finns några som är riktigt bra och några som är riktigt usla. Jag undrar om den första kategorin är gjorda av musiker som verkligen älskar låten och vill ge en egen – ofta ödmjuk – tolkning, närmast en hommage. Den andra kategorin består ofta av sådana som vill snylta på ursprungskompositörerna för att göra sig en hacka. Här kommer ett par exempel på bägge och här spränger vi, av självklara skäl, vår annars så noggrant hållna tidsram. Enjoy!

Kinks har satt en svårslagen standard vad gäller, korta koncisa rocklåtar och den mest ikoniska är förstås You really got me. Den legendariska och svårspelade ackordföljden når rakt in rockens kärna. Texten är en koncentration av vad så många låtar handlade om vid denna tidpunkt. Det krävs mod för att ta sig an den, men Van Halen lyckas över förväntan eftersom originalet i sig bär ett frö till den kommande hårdrocken vilket Van Halen gör det mesta och bästa av.

https://www.youtube.com/watch?v=9X6e7uctAww

Nästa är ett exempel på en cover där man tar den, blandar den med bensin och kör den i en mixer, tillsätter en tesked amfetamin och paranoia och ber punkbandet Dickies framföra den milda protestsången Eve Of Destruction. Jag vet verkligen inte vad jag ska tycka men jag har alltid haft en soft spot för Ramones och New York Dolls så den hamnar nog på plussidan, inte minst för att den är så fräck.

https://www.youtube.com/watch?v=X7m0B6naiTk

Dags för något på minuskontot och det är inte svårt att hitta. Att mina favoriter från Motown-stallet skulle ge sig på ett så utstuderat korkat projekt som att tolka Beatles med något slags Tamla-sound är en gåta, kanske också för dom själva – producenterna styrde TM med järnhand. Om det är medvetet eller ej vet jag inte men det här försöket med att få nåt slags ”gung” i texten med dess ”Its been a ha -a -ard da-a-ys night”. Får väl ändå sägas vara helt misslyckat. Det bästa jag kan säga om detta missfoster är att det är uselt producerat.

https://www.youtube.com/watch?v=3hALvvsjDtI

Man trodde väl inte att någon kunde göra en tyngre version av Dylans All Along The Watchtower än den som Jimmie Hendrix gjorde. Men håken vet om inte U2 ändå slog Jimmie med en noslängd när dom vägde in den nya teknik som åttiotalet erbjöd. Det hörs väl nog att de lyssnat mer på Jimmie än Bob, men en egen tolkning är den och den bjuder på mer bas än de tidigare nämnda. Så vrid basen i botten, på med lurar och ös!

https://www.youtube.com/watch?v=O2Fu8kSlmTw   

Jag bor ju i Uppsala numera, även om jag har svårt att förlika mig med den tanken så det finns skäl att uppmärksamma den underskattade Owe. Hans låtar och texter hade ofta hög klass och banade väg för svensk rock. Här har Lalla satt lite eld på en dänga som verkligen är bra, både i original och cover.

https://www.youtube.com/watch?v=y6d3GZAkMEY

Lars

Min lyssnarserie i Uppsala avlutas denna höst med Neil Young. Han har med tiden blivit en av rockens största ikoner. En personlighet som i decennier varit en skribentfavorit. Med till synes inga kommersiella ambitioner har han spelat sin egen musik som kan beskrivas som musik med tre fokus. Där finns dels den larmiga gitarrlåten där ett par-tre repeterade ackord blir grund för långa solon, dels den melodiska singer-songwritern som kompar sig på akustisk gitarr men ibland piano och någon gång även tramporgel. Sedan finns en tredje sorts Young-musik i form av melodiska countryrocklåtar.

Han föddes 1945 i Toronto, Kanada. Han åkte till Los Angeles 1966, stötte ihop med Stephen Stills och bildade Buffalo Springfield. Den gruppen fanns i två år och släppte tre LP, den sista efter gruppens slut. Den rockiga Mr Soul har fått klassikerstatus genom att ständigt återkomma i Youngs repertoar.

Mr. Soul

Neil solo-LP-debuterade 1968. En tyvärr slarvigt producerat platta. Men med nästa LP, Everybody Knows This Is Nowhere, formade han med trion Crazy Horse ett tajt band och blev en enastående leverantör av fullvuxen rockmusik, hela tiden med nerverna på ytan i både sång och solon. Den inleds med skönt rockiga Cinnamon Girl

Neil Young & Crazy Horse - Cinnamon Girl (Official Audio)

När han hösten 1970 släppte LP:n After The Goldrush hade han erövrat en hedersplats i många rockskribenters hjärtan. Jag var bara en av många. Neil Young har sedan dess förblivit min personliga idol nummer ett, alla kategorier. Konserten 3 juli 2001 med Crazy Horse i Globen är min största konsertupplevelse någonsin.

Parallellt spelade han med Crosby, Stills & Nash som var lite av Woodstockgenerationens flaggskepp. Ett fint exempel på en Young-ballad är Helpless som kom på kvartettens LP Deja vu. Här från kvartettens konsert på Wembley stadium 1974. Jag var en av 72.000. En stor upplevelse!

(6) Crosby Stills Nash and Young - Helpless live at Wembley Stadium 1974 - YouTube

År 1972 kom ’Heart of Gold’, hans enda USA-etta, ja faktiskt enda hitlåt över huvud taget. Men det är inte hitlistorna som är Youngs hemmaplan. När han 1977 gav ut sin första samling, Decade, skrev han i omslaget: ”This song put me in the middle of the road. Life there soon became a bore, so I headed för the ditch. A rougher ride but I found more interesting people there”. Det illustrerar att Young bland oss fans inte bara framstår som en speciell artist utan också som en cool personlighet med en härlig ”jag-gör-vad-jag-vill-attityd”. Men Neil fortsätter att spela låten på scen så vi tar med den här.

(6) Neil Young - Heart of Gold (Official Audio) - YouTube

Den låg på fjärde LP:n Harvest, Youngs bäst sålda. Därefter har Neil givit ut en ny LP nästan varje år, tillsammans en imponerande katalog. Totalt är han nu uppe i 43 studio-album med nya låtar. Men de flesta av hans många klassiska låtar kom under 70-talet. När tidningarna Rolling Stone och The Village Voice gjorde sina översikter över 70-talets musik utnämnde båda Neil Young till ”Artist of the decade”

Vi måste ta med en av Neils klassiska gitarrlåtar, en sån där låt där han kan hålla på nästan hur länge som helst på scen. Den här från 1975 återvänder han gärna till,.

Cortez the Killer (2016 Remaster)

Då vi nu kommit en bit utanför denna bloggs tidsspann ska bara här kort nämnas att Neil Youngs stora LP-produktion har förvisso innehållit en del lite bleka plattor. Men Young har sådan status att han ändå behåller lyssnarnas respekt. På 80-talet stämde skivbolaget honom för att avsiktligt givit ut icke-karaktäristisk och icke-kommersiell musik!

På 90-talet räknades han som Grandfather of Grunge, hans larmiga musik låg rätt i tiden. Under 2.000-talet har Neil givit ut 3 boxar som med 35 (!) CD återspeglar hans produktion till och med 1987. Den tredje kom för ett par månader sedan. 

Han valdes in i Rock ’n ’Roll Hall of Fame 1995 som soloartist och 1997 med Buffalo Springfield. 2016 såg jag honom för 9:e gången på scen på Dalhalla. 25 låtar och tre timmars lycka. Att  Neil Young vid 70 års ålder ger en längre konsert än han brukar och är nästan lika vital som någonsin behöver ingen kommentar. En riktig hjälte helt enkelt!

Per