perolarssextiotal

Den 2 april var lite av en högtidsdag för oss sextiotalsmusikälskare. Åtminstone en högtidskväll för då spelade självaste Animals på Katalin i Uppsala. Kvar från ursprungssättningen är fortfarande John Steele. Han har tryggt suttit bakom trummorna sedan bandet bildades!

Dagens blogginlägg återger våra intryck. Först Per.

Att Animals med bara trummisen kvar sedan många år inte är det samma som gruppen med Eric Burdon behöver inte sägas. Förväntningarna var alltså ganska lågt ställda. Men de överträffades med marginal.

Spelningen inleddes med en gungande version av Baby Let me Take You Home. Ett bra val, Animals första singel och en perfekt showstarter.

Kvartetten med sångaren/gitarristen Danny Handley i spetsen bjöd på en rejäl rockshow. Vi fick samtliga hits från sextiotalet vilket inbjöd till allsång något som Handley snyggt dirigerade. Till det några tunga blueslåtar som de fyra tänjde ut rejält med bra solon. Bright Lights, Big City och Bo Diddley var båda höjdpunkter. I den senare bjöd Handley på en springrunda ute i publiken och hördes bra även utan mikrofon. Att det inte var fler än en handfull som dansade framme vid scenen ska tillskrivas publikens ålder och inte bandet

Att välja en länk – naturligtvis en mer den ”riktiga kvintetten – känns enkelt. Don´t let me be Misunderstood blev direkt en favorit när den kom. I tisdags hörde vi den i en rejält förlängd version där dagens Animals visade att det är ett mer än godkänt scenband.

https://www.youtube.com/watch?v=_2sz_YwwwQ4

Så var det min, Lars, tur. I stort sett kan jag instämma med Per, men lämnar ett par egna kommentarer.

Detta med bandrester som turnerar med bara en eller ett par originalmedlemmar kan man diskutera. Är dom duktiga, vilket dom oftast är, så blir nostalgifaktorn hög och det är ju ofta den som publiken är ute efter, trots att på denna konsert så fanns det en hel del ungdomar i publiken. Men att få fram det där originalsoundet är en annan femma, i synnerhet om sångaren, som i detta fall, saknas är minst sagt knepigt. Inte minst är problemet stort om sångaren har en egen karaktäristisk pipa. Det kan alltså inte hjälpas att man gör en jämförelse mellan sångarna eftersom Erics röst är så karaktäristisk. Han kunde verkligen sjunga r&b utan att skrika, vilket till och från var svårt nog för Danny. Det gick bäst i de uttalade rocklåtarna som Bright lights och sämre i en av mina personliga favoriter I put a spell on you. Som ju är mer av en slow blues med tydliga sydstatstoner.

Sammantaget dock en habil konsert och vi fick sjunga oss hesa och njuta av de gamla odödliga hitsen och det var ju hela vitsen med besöket.

Jag avslutar med min favorit i det skick den ska låta.

https://www.youtube.com/watch?v=kBUICBz2-L4