Gammgubben kan än!
Det är inte ofta på senare år som det funnits anledning att skriva om idolen Neil Youngs nya skivor. De sista drygt 40 åren har han varit en skugga av sitt tidigare jag. Inte bara med LP-debuten solo 1968 utan även ännu tidigare med Buffalo Springfield visade han att han var inte enbart en sångare och gitarrist utan även kompositör med något alldeles extra.
Ni har han fyllt 77 och det fanns ingen anledning att vänta sig annat av den nya LPn än ännu ett gäng ganska småtrötta låtar som vi vet redan efter ett par takter att vi kommer att ha glömt innan vi lyft stiftet från andra sidans innerspår.
Men som ni redan fattat av rubriken ovan är World Record, som LPn heter, riktigt inspirerad. Med sig har Neil Billy Talbot, Ralph Molina och den nya rekryteringen Nils Lofgren. Alltså Crazy Horse, bandet som genom åren starkt bidragit till den lockande profilen i Youngs musik. Detta är det femtonde albumet de gjort tillsammans. För Neil är det hans 42a.
Vi känner så klart igen Neils sätt att göra melodier. Enkla ackordföljder. Snyggt snidade, okomplicerade, melodier som får en att tro att man hört det förr men kan inte komma på var. Men denna gång känner man redan i öppningslåten att den där känslan av gammal trötthet inte alls är med. Utan att det är nyskapande känns en fräschör som suger in ens intresse mot högtalarna på ett sätt som var länge sedan sist. Det är främst det sköna, typiska Crazy Horse-gunget som får mig att sitta ner vid tangentbordet. Vare sig låten bygger på Neils piano, tramporgel eller gitarr har vi det där lugna svänget i botten som mer än något annat genom året gjort Neil Young så unik som artist.
Texterna är fokuserade på miljöfrågor, eller kanske man kan säga världens kommande undergång. ”No more war, only Love” skanderar de fyra i kör på ett ställe. Naivt, javisst, idolen har aldrig varit stor poet. Annars känns pessimismen som ett genomgående drag. Jag undrar också varför omslaget visar bilder på den familj Neil en gång växte upp med. Börjar gubben blir nostalgisk?
Musiken varierar inom Youngs stilpalett. Från stillsamt countrygung till mullrande elgitarr. Nils Lofgrens dragspel på några låtar är kanske lite nytt. Gitarrsolona är bättre än på länge. Här fyra lockbeten för dig som inte hört skivan. Först lite countrylunk med piano
(1596) Neil Young with Crazy Horse - This Old Planet (Changing Days) (Official Audio) - YouTube
Neil gillar ju sin gamla tramporgel. Här blir det riktigt ösigt.
(1596) Neil Young with Crazy Horse - The World (Is In Trouble Now) (Official Audio) - YouTube
Mer orgel, nu en stilla countryvals
(1596) Neil Young with Crazy Horse - The Long Day Before (Official Audio) - YouTube
Naturligtvis ska vi ha en längre gitarrmanglare också. Denna gång är det Chevrolet som är 15 minuter lång. Visst glöder gitarren snyggt?
Vet inte om World Record platsar in bland Youngs 10 bästa. Men den finns definitivt bland den översta tredjedelen bland de 42. Ni som känner mig vet att det är riktigt, riktigt bra
Per
