perolarssextiotal

Polaren Per leder en utmärkt lyssnarcirkel på Senioruniversitetet där vi träffas ett gäng för att diskutera och lyssna till musik. Senaste träffen behandlade Michael Jackson och hans musik. Självklart spelades Thriller och det slog mig hur platt låten är utan videon. Tanken fördes sedan vidare till att det inte bara är en bra låt som behövs, det behövs också ett framförande. Det förstod våra hjältar från det gyllene musikdecenniet. Jag ser det som en ny dimension tillförs musik när man får höra den tillsammans med en välgjord koreografi. Denna kan se mycket olika ut och här kommer några, sinsemellan mycket olika, exempel på hur det kunde låta och se ut.

Mitt första exempel är, nästan självklart, The Shadows med deras återhållna scenframträdande. De gör inte mycket väsen av sig ur en koreografisk synpunkt, men det sparsamma rörelsemönstret matchar alltid låten de spelar vilket gör den till en helhetsupplevelse. Här har dom, för ovanlighetens skull, kryddat med ett par go-go-dansare i fonden. Ska jag sätta en etikett på framförandet så får det väl bli smakfullt. Det är också deras bästa låt i min bok. Och ett trumsolo som man faktiskt kan stå ut med.

https://www.youtube.com/watch?v=JJ4z2mUOBA8

Raka motsatsen till skuggornas balanserade framträdande är inte oväntat James Brown. Här får man också en kontrast mellan James utlevelse, säkert väl koreograferat, och hans doa-kör som håller takten både i musiken och i dansstegen. James show är mer en show, om du förstår vad jag menar, än ren koreografi. Varsågod – 6 minuter av ren energi. Undrar bara hur hans knäskålar mådde efteråt.

https://www.youtube.com/watch?v=vruy2GRUsV8

En annan sorts utlevelse bjuder Freddie på, men lika energisk som James även om töntstämpeln inte är långt borta. Kanske, i detta fall, hade låten vunnit på att inte dansas till, men högt kunde han hoppa. Det kan ingen ta ifrån honom och flickorna skrek så något gjorde han väl rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=ALR13MJLAs4

Om vi nu sett väldigt energiska danser så vill jag bjuda på något lugnare, The Stroll. Dansarnas lite tafatta steg påminner mig på djupet om min ungdoms skoldanser, men dansarna här har en cool som i vart fall jag saknade i mitten av sextiotalet. Jag säger det igen – cool! Musiken är i det närmaste meditativ och inget att jämföra med James eller Freddies, men – återigen – så Coolt! Också här är samspelet mellan musik och dans totalt. Låt mig alltså ta dig med på en promenad.

https://www.youtube.com/watch?v=UrGLNtZ0rEg

Under sextiotalet kom go-go-flickorna att bli alltmer framträdande i konserterna. Man kan nästa säga att de formade en egen konstform, mer eller mindre hårt koreograferade. Utlevelsen och det ogenerade spelet på sexualiteten väckte förstås många reaktioner och de var förstås medvetet provokativa. Mången farbror och tant förfasade sig. Det märkliga är, om jag inte misstar mig, att dessa danser återigen har blivit opolitiskt korrekta. Allt går i repriser och moralisterna står i kö för att elda på. Bry dig inte – det är ju bara ungdom och kul! Huk er gubber o käringar ….

https://www.youtube.com/watch?v=F-XgtD59vPA&list=RDF-XgtD59vPA&index=1

Lars