perolarssextiotal

I slutet av 1966 blåste förändringens vindar genom popmusiken. The Beatles stod vid ett vägskäl och ingen visste vad som skulle hända med gruppen när de slutade turnera. Paul Jones lämnade Manfred Mann till förmån för Mike D´Abo, Eric Burdon formade om The Animals till New Animals (fyndigt) och Georgie Fame upplöste Blue Flames. Men där det blev lite tomt gavs utrymme för nya grupper som Monkees.

Från början var de väl mer Beatles-cloner innan de fann sin egen stil. Deras TV-serie var, minst sagt, inspirerad av filmen A Hard Days Night, men jag har alltid tyckt att det var en smula orättvist att sortera bort dem ur pophistorien som några slags industrialiserade härmartister. Visst tog det sin tid att de hittade rätt men deras debutsingel vittnade emellertid om en egen karaktär. Introt är verkligen coolt.

https://www.youtube.com/watch?v=ZcXpKiY2MXE

Los Angeles hade i mitten på sextiotalet blivit något av huvudstaden för pop-kultur i USA. Men den pendlade mellan den soliga surf-kulturen och upploppen i Watts. Och i LA var den naturliga samlingspunkten för ungdomarna The Strip. Crusing blev ett begrepp. Krogar och klubbar lågt tätt, en del med internationellt rykte som Hullabaloo. Det var inte en slump att showen Shindig spelades in i LA. I början av september toppade Donovan listan med Sunshine Superman men vi ska lyssna på baksidan, Donovans hyllning till The Strip i hans värld omdöpt till The Trip. Sånt här kunde väl bara hända på The Strip. What goes on är frågan han ställer sig. Med rätta.

https://www.youtube.com/watch?v=hMRJ8_rcBI8

Upploppen som drabbade Watts i mitten av sextiotalet var av en sådan magnitud att information om dem till och med nådde svenska media. Något djupare avtryck i pop-musiken gjordes emellertid inte. Med ett undantag – Frank Zappa. Visserligen utgiven som singel redan 1965 så får den ändå vara med här eftersom den fick uppmärksamhet först som ett av de stand-out-låtarna på albumet Freak out.

https://www.youtube.com/watch?v=-0q8N5w-LH4

Och vi kan förstås inte gå förbi, kanske det bästa dubbelalbum som gjorts, Blonde on Blonde. Inte minst är det väl det bästa producerad albumet någonsin, Beatles får ursäkta. Tack Bob Johnston! Det som inte skrivits och tyckts om detta album förtjänar knappast att skrivas eller tyckas, så tillåt mig en personlig kommentar. Det är mångsidigheten som ger albumet dess karaktär som ändå är så sammanhållet så att det platsar som ett concept-album. Beatles Vita Album hade samma spretighet, men inte samma konsekvens som Dylans. Det spänner vitt över skramliga Rainy Day Women # 12 & 35 till den meditativa Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again. Smakbiten är en personlig favorit  

https://www.youtube.com/watch?v=AwuCF5lYqEE

Lars

PS Jaja, jag vet! Här kommer ett smakprov från Revolver i form av Pauls tillbakablick på relationen med Jane Asher.

https://www.youtube.com/watch?v=HuphFPEqJqw

DS