perolarssextiotal

Man kan träta om vem som var sextiotalets schlagerdrottning, men i min bok finns det bara ett album som stod ut ifrån vad som gavs ut i övrigt – Lill Lindfors Du är den ende från 1967. Underbara låtar och fantastiskt producerat. Och vilka texter! Bo Setterlind gav texten till albumets titellåt och den fann direkt en väg, inte minst till tonårspojkars, hjärtan. Jag gjorde värnplikten när låten var som populärast och alla på luckan var övertygad om att hon sjöng direkt till honom.

Albumet kom till eftersom Lill var lite trött på den konventionella schlagerrepertoaren och ville närma sig pop, bossanova och samba. Det bidrog på ett aktivt sätt till att skilja ut detta album från vad konkurrenterna producerade. Nog snackat – här kommer det första beviset:

https://www.youtube.com/watch?v=LZW_q6RMnOk

Nu hör du att det förstås bara är Lill som kunnat tolka denna låt. Tänk dig Lill-Babs eller – Gud förbjude – Siwan. Nej detta är Lills låt och det är hennes album. Smäktande utan att bli smetig. Skickligt. Och sämre blir det inte när hon ger sig på den gamla amerikanska standarden The shadow of your smile som blev en mindre hit med Tony Bennet, men många andra har gett sig på den som Astrud Gilberto, Barbara Streisand och Bobby Darin. Snygg översättning och Lill behöver inte skämmas för något trots den tuffa konkurrensen.

https://www.youtube.com/watch?v=C8_IP1jlM3o

Nå, Lill var inte främmande för pop heller. Bacharach/Davies skrev denna som väl mest är ihågkommen som en version som Sandie Shaw gjorde, även om hon inte var först. Kompositörsparet var ju en säker duo vad gäller att producera hits och vem var väl bättre lämpad än Lill att göra en svenska tolkning med lite folkton i framförandet. Ingen såklart! Enligt vad som sägs tillhörde den här låten en av Lills egna favoriter. Lite up-beat alltså i balladformat.

https://www.youtube.com/watch?v=iVxM5KSAghg

Ska det finnas något hack i skivan så är det väl mer än lovligt djärvt av Lill att ge sig på Dylan. Hennes tolkning tillför inget. Tvärtom blir hennes lite smetiga version av låten snarast det svagaste numret på albumet. Strävheten och sältan från originalet har ersatts av, för min smak, för mycket farinsocker. Men modigt var det även om resultatet var minst sagt tveksamt.

https://www.youtube.com/watch?v=wHKZ_6PHDjs

Lättare och roligare är det när Lill tar itu med Unit 4 + 2:s hit Concrete and clay. Lite grann av ett one hit wonder för gruppen och räknas väl inte till det starkaste numret på Lills album. Men jag gillar den. Den visar på Lills mångsidighet var det gäller att producera bra i olika genrer (även om hon borde hållit tassarna borta från Dylan). Det är alltså egentligen inte en schlagerplatta utan en mosaik av olika stilar som visar hur bra hon var och är sina styva 80 år till trots.

Det är något med hennes röst och framför allt närvaro i studion som påminner lite om Dionne Warwicks som gör plattan så bra. Vi avslutar alltså med cement och lera på svenska.

https://www.youtube.com/watch?v=dCKPGOhlBAc

Lars