Ett Alexanderhugg!
Jag får ibland frågan från vänner och bekanta hur Per och jag, efter ett styvt decennium med bloggen, fortfarande hittar saker att skriva om. Jag förstår frågan, men en del av svaret ligger nog i att det alltid händer något inom det kultursnitt vi verkar inom, som väcker minnen eller på annat sätt förtjänar att uppmärksammas. Dessvärre och i ökande takt handlar det om nekrologer, men det kan också röra sig om födelsedagar, tilldelade priser och annat mer positivt. Som i denna vecka, då jag ställdes inför valet mellan att uppmärksamma att den evige rebellen Dylan nyligen fyllde 81 år och att uppmärksamma att den lika unge Iggy Pop erhöll Polarpriset. Jag drog mitt svärd och utförde ett Alexanderhugg. Varför välja när man kan ta båda?
Iggy Pop tror jag inte vi har uppmärksammat tidigare i bloggen, säkert beroende av hans verk är tydligare kopplat till sjuttiotalet och framåt därför får han också vara på den bild som kompletterar inlägget. Men han inledde faktiskt sin skivkarriär redan i slutet av sextiotalet med gruppen Stooges, så han platsar definitivt i vårt forum. Om Dylan öppnade dörren för folkrocken så har nog Iggy starkt bidragit till att öppna dörren för punken. En av låtarna, som alltså klipptes som singel från Iggys debutalbum har rankats högt av Rolling Stones (tidskriften alltså), så det finns väl skäl att lyssna på den. Iggy låter, om möjligt ännu mer arrogant än Jagger. Och ännu har man inte riktigt släppt taget om rocken, men det osar fräscht och nytt punkigt. Låten heter lämpligt on 1969.
https://www.youtube.com/watch?v=mS_BsLxMqn4
Nästa spår jag valt från debutalbumet är väl ännu tydligare punk, eller pre-punk som många säger. Här ett av punkens signaturer, helackordssolot, tydligare. Grattis till Polarpriset, Iggy!
https://www.youtube.com/watch?v=vwmU343eBu0
Om vi inte har pratat så mycket om Iggy, så har Dylan, av självklara skäl, dykt upp desto oftare. Om Iggy vårdat sim musikaliska profil över åren så har ju Dylan desto mer utvecklats och förändrats. Från folkrock till rock och har inte varit främmande vare sig för samhälls- eller religionskritik. Emellertid har jag inte upptäckt någon direkt flört med punken för hans del. Men han gjorde andra musikaliska utflykter samma år som Iggy debuterade – till countryn. Hans album Nashville skyline var i mina ögon mer revolutionerande än när han slängde sin akustiska gitarr och blev – till så mångas fasa – rocksångare. Hans röst är ljusare (han hade för tillfället slutat röka), de smått romantiska texterna och det lugnare tempot. Textmässig klev han också över en barriär och tonen i framförandet, men det är jag nog ensam om att tycka, låg ganska nära crooner-stilen. Som här.
https://www.youtube.com/watch?v=9ZhLGP5dF2k
Ett annat klipp från samma album visar också en ny känslomässig sida hos Dylan – romantikern på gränsen till nostalgikern. Ett sökande efter true love var inte så framträdande i hans tidigare produktion, men här öppnar han slussarna. Här låter han sig vara romantisk utan att lägga till några musikaliska eller textmässiga ironier. Lite kul är också den inläggande kommentaren där han kollar om banden är på.
https://www.youtube.com/watch?v=3OoXZHf4R7g
Lars
