perolarssextiotal

Pers senaste inlägg om rockikonerna i CCR var på pricken. Gruppen som gjorde den sydstatssmakande rocken till en väldsangelägenhet förtjänade verkligen Pers välformulerade inlägg. Men allt var inte rockrökare och det blir vad jag kontrar med. Vad sägs om en tripp till balladernas underbara värld? En genre som innehåller flera undergenrer. Så här kommer några smakprov.

Mersey-soundet producerade ett antal vackra ballader, inte sällan med vemod som tema. Den första ballad som klubbade mig ordentligt var Gerry Marsdens Ferry cross the Mersey. Låten var ursprungligen film-musik och nådde 1964-65 stora framgångar på bägge sidor av atlanten och tog sig också in på Tio I Topp. Det jag tycker är så fantastiskt med låten är att text och musik stämmer så väl överens. Den vemodiga kärleken till hemstaden fångas i både text och musik. Kanske bidrog det till att jag kom att älska den kanske också var att den så väl fångade mina egna känslor för min hemstad, Göteborg. En balladernas ballad.

https://www.youtube.com/watch?v=08083BNaYcA

Det talas mycket om British Invasion, men det fanns förstås också en export som gick andra vägen. Walker Brothers (som inte alls var bröder) från USA fick ordentlig fart på sin karriär först när de på allvar siktade in sig på den brittiska marknaden. Om Gerry and The Pacemakers höll sig till den minimalistiska rocksättning så var Walker Brothers inte främmande för att dra in stora orkestrar i kompet. Power-ballader var deras grej och det var inte bara kompet som var mäktigt utan också de starka röstresurserna Scott disponerade över. Hör själv.

https://www.youtube.com/watch?v=tTljMHlyA1o

En som inte heller fruktade orkester och framför allt inte stråkar var Dusty Springfield. Hon rörde sig hemtamt mellan olika genrer, men mest framgångsrik var hon i power-balladernas trakter. 1966 fick hon sin största framgång med You don´t have to say you love me som blev hennes första listetta i UK och som också gick bra i USA. Hennes röst påminner en smula om Cilla Blacks, men var mycket varmare än Cillas mer kliniska koloratur. Dusty hade flera stora singelhits under sextiotalet, men hennes material, med något undantag, under sjuttio- och åttiotalen floppade kommersiellt. Här demonstrerar hon sina röstresurser i en ursprungligen italiensk låt.

https://www.youtube.com/watch?v=QR4vE9xL3yk

Soul- och bluestraditionen är också rik på ballader. Rolling Stones, Världens Största Rockband, förknippas väl mest med till hårdrocken gränsande alster, men kunde också, när det begav sig, producera själfulla och melodiösa låtar. Och det finns faktiskt många att välja på när man vill få med exempel på denna typ av sånger. Jag behöver väl bara nämna Time is on my side, As tears go by och Ruby Tuesday. Men jag har valt en låt av Willie Dixon och först tolkad på skiva av Hovlin´ Wolf. Är det soul? Är det blues? Inte vet jag och jag bryr mig egentligen inte. I vart fall är den en av stenarnas vackraste ballader. Och Brian Jones munspel och slide på skivan visade att han stod på sin höjdpunkt, rent musikaliskt.

https://www.youtube.com/watch?v=j-nT_joqmeM

Lars