perolarssextiotal

 

Vi popnördar har ofta läst listor med ”Bästa låtar” eller ”Bästa LP”. I veckans duell tar bloggen upp en variant på detta ämne: Eftersom de låtar som allmänt anses vara bland de bästa också legat högt på listorna tänker vi på låtar som vi tycker är bra men som alldeles misslyckades vinna listframgångar. Som vanligt tillåter vi oss vara lite personliga.

 

Först ut Per

 

Ingen kan glömma Moody Blues genombrottshit Go Now! Danny Laines personliga soulpopröst och pianot i valstakt. Men, i likhet med andra grupper i mitten av sextiotalet hade Birminghamgänget svårt att få till en framgångsrik uppföljare. De två följande singlarna sniffade på topp-20 i England. Nästa var inte i närheten. Konstigt, det är den bästa ”miss-låt” jag någonsin hört!

 

Everyday heter den. En låt av paret Laine-Pinder som stod för de låtar som inte var covers i repertoaren. Den senare heter Mike i förnamn och spelade piano. I mina öron är detta en låt så perfekt att jag faktiskt kan förstå att den inte blev en hit. Den var helt enkelt FÖR bra för den vanliga köparen av singelskivor.

 

Direkt hör man att det blir något extra. Pianot och gitarren gör parallella intron och trummorna markerar tydligt att här kommer inte den vanliga poplåten. Sedan snygg växelsång mellan Laine och de andra. Det härliga trumspelet markerar snygga taktbyten.

 

Låten har två stick som vi sade förr, på engelska kallas det bridge, den där andra melodin som stoppas in för att ge variation. Everyday bjuder på två olika, lite högtidliga. Danny Laine sjunger med passion hela vägen fram till slutet när alla hjälper till att skapa en mäktig kör.

 

För en som gillar klassisk musik var det uppenbart att denna var bättre än andra låtar. Och det var den ju!

 

https://www.youtube.com/watch?v=jVv_7-LGZSw

 

Per

 

Och så Lars.

 

När vi kläckte denna idé tyckte jag det nog skulle bli en enkel sak, men det visade sig snart att den bjöd på samma svårigheter som att hitta bästa låt. Det fanns så många att välja på, men allteftersom så klarnade dimman upp. Såhär: Jag är ingen större vän av rockabilly, det vill säga den allra tidigaste rockmusiken som så väl utförd av Elvis och Carl Perkins för att ta ett par i högen.  Och förstås Gene Vincent, en av kungarna i den branschen och kompositör till den ikoniska Be Bo A Lula. Den intrikata texten tillskrevs Donald Graves.

 

Covers gjordes bland annat av Carl Perkins och Jerry Lee och Beatles hade den under sina tyska perioder med den på sin live-lista.

 

Nå för att komma till saken så är jag, som så många, en stor fan av Everly Brothers vilket gör att jag ofta lyssnar på deras musik och inte bara hitsen förstås utan allt de givit ut. Bland annat lyssnar jag på deras version av Be Bob A Lula och de har inte tagit sig så få friheter med den. I mina öron har de förvandlat den lite stolpiga Rockabillyn till närmast en powerballad i bästa pop-tradition. Stämsången, pauserna i musiken med de bärande gitarrerna. Och låten har tryck utan att den behöver skrikas fram. Mjukt men tufft.

 

Den nådde 74 på Billboard och i övrigt inga spår på listor. Får nog betraktas som en miss av hit-maskinen Everly Brothers.

 

https://www.youtube.com/watch?v=tik1AO4vVSQ      

 

Lars