Nina Simone
För 14 dagar sedan tog jag upp låten Everyones Gone to the Moon, sedan jag hört den i Nina Simones version. En nyinköpt samling öppnade ögonen för denna fantastiska artist. Man kan onekligen säga att det borde hänt långt tidigare men Nina låg ju inte självklart inom de gränser för pop jag försett mig med. Hon är t ex inte med i Bonniers rocklexikon men däremot i den amerikanska motsvarigheten, Rolling Stone Encyclopedia of Rock & Roll. Kanske var den första gången man hörde talas Nina om när radions ”pop 65” berättade att Animals gjort sin underbara Donåt let me be Misunderstood” efter henne.
Som nästan alla färgade artister i USA hade hon bakgrunden i kyrkan. Hon lärde sig spela piano och orgel som 7-åring. Lexikonet berättar att första hiten kom 1959 när hon var 26 år. Den heter I Love you Porgy men jag ska inte länka till den här ska vi fokusera på några av de fantastiska låtar som finns på den samlingsplatta jag har.
Jag nämnde Who Knows where the Time Goes i mitt förra inlägg. Sandy Dennys låt är bland det vackraste jag vet. Tror mig inte? Så här låter den
(595) Who Knows Where The Time Goes? - YouTube
Kanske den långsammaste favoritlåt jag har. Fairport Conventions version är svårslagen. Men nog klarar Nina den minst lika bra. Hoppa de första två minuterna i klippet så kommer du till låten.
(595) NIna Simone ~ Who knows where the time goes - YouTube
En ensam akustisk gitarr bakom, mer behövs inte när Nina Simone är rösten vid mikrofonen.
Jimmy Weebs Do What you Gotta do är en annan sån där låt som borde ha spelats in av ”alla”. Johnny Rivers var först ut 1967 men lade den som ett LP-spår liksom Four Tops senare. När man hör Nina Simone sjunga den begriper man inte hur den kunde undgå bli en hitlåt.
(595) Do What You Gotta Do - YouTube
I samlingen finns som sagt mycket örongodis. Versionerna av t ex Just Like a Woman och nämnda Don´t Let me be Misunderstood är andra kalasinspelningar. Nina Simone lyckas på ett rent otroligt sätt ta fram ett par extra lager av känslor i melodierna.
Sista länken är oundviklig. Redan på 30-talet sjöng Billie Holiday in jazzhistoriens kanske allra största vokala klassiker. En låt med ord som var en svidande kritik mot de hängningar av svarta som grasserade i södern långt efter inbördeskriget. Billies version trodde jag var oöverträffarbar men, banne mig, lyckas inte Nina med sin röst och pianospel nå samma nivå
Nina Simone avled 2003, nyss fyllda 70. Saknad, onekligen.
Per
Per. Håller med om vartenda ord, möjligen med undantag för jämförelsen med Billie.
Förstår. Gick lite på känsla där.
