perolarssextiotal

Har du någon gång tänkt att den där gången skulle jag ha velat vara en fluga i taket och sett och hört vad som hände? För egen del hade jag gärna suttit i taket när Keith Richards skrev riffet till Can´t get no satisfaction i sömnen i hans lägenhet i Carlton Hills och att Mick skrev texten bara fyra dagar innan de spelad in den. Intressant vore också att vara närvarande när Paul McCartney skrev Yesterday – också i sömnen – hemma hos dåvarande flickvännen Jane Asher.

Men.

Helst av allt skulle jag ha varit närvarande den 20 juli 1965 på Kopparslagaregatan 12 i Göteborg. Där bodde Bo Winberg i en villa och fint besök väntade resten av Spotnicks som också var där. Snart anlände Bruce Welch, John Rostill och Brian Bennet från The Shadows som hade haft en spelning i Lisebergs konserthall tillsammans med Cliff som dock stannade på hotellrummet. Lite senare anlände också Hank B Marvin som dock varit upptagen med någon ung dam efter konserten.

Det finns inga inspelningar från det jam som utbröt men den borde ha varit utomjordisk. Men det ledde mig till lite funderingar kring ståltrådsmusiken. Giganterna var i min värld då Shadows och Spotnicks.  Ventures får ursäkta, även om deras version av Apache är bättre än Shadows.

Nåja, ska man jämföra mina idoler inom ståltrådsmusiken så blir det alltså Shadows och Spotnicks. Mycket bygger förstås på sologitarristens ekvilibristik och där är det svårt att skilja dem åt.

Bo Winberg var en teknikfantast. Hans Strata byggdes om allteftersom och han bytte stämskruvarna till Yamaha och andra delar till Kinmann HX.SC så det blev nästan en egenkomponerad gitarr. Man blästrade dessutom bort Sunburst-färgen. Resultatet blev inte illa, eller vad sägs?

https://www.youtube.com/watch?v=T2VercIKNc4

När Hank B Marvin började med Cliff så hade han en usel – enligt Cliff – japansk gitarr, så han köpte en Strata till Hank. En 1959 Fiesta Red. Det märket kom väl att för alltid att förknippas med honom, men han bytte märken flera gånger under karriären, Les Paul, Roland och Giffen Custom, specialbyggd för Hank. Men det mest noterbara var väl när han bytte till en Burns när Shadows spelade in sin bästa låt som du får lyssna till här.

https://www.youtube.com/watch?v=g9SSw6o3sOY

Så vilken grupp var bäst?

Svaret är The Shadows men det har inte så mycket att föra med sologitarristerna. Den stora skillnaden är kompgitarristen Bruce Welch. Hans förmåga att linda in den ganska hårda sologitarristen i en mjuk bakgrund är oöverträffad.

Lyssna noga på kompet nästa gång du spelar Shadows och kom ihåg att Bruce ofta använde en akustisk gitarr vid skivinspelningarna. Det har har min gode vän och en av landets bästa kännare av Shadows, Peter F. informerat mig om.

Lars