perolarssextiotal

 

Nåja, det är förstås självklart att deras kompositionsförmåga var det som avgjorde det hela.

 

De är pop-musikens Mozarts i det avseendet och utan denna deras talang hade vi aldrig hört talas om gruppen, mer än som någon slags jämlike till andra Mersey-grupper a la Gerry & Pacemakers eller Searchers. Men för att åstadkomma den musikaliska och kulturella jordbävning de skapade krävdes det några mer ingredienser. Här kommer de jag anser vara de avgörande:

 

Energin.

 

Det var bara en kort period Beatles var ett live-band. Men det var denna tid som formade dem till skickliga instrumentalister och deras sammanlagde personligheter skapade en scen-dynamik så få nått upp till. Och det var just den energi och personlighet hos grabbarna som gjorde att Brian Epstein fick upp ögonen för dem.

 

Det är svårt, tycker jag, att hitta klipp med den där ursprungliga kärnkraftsenergin, men här har jag gjort det. Titta särskilt på den ofta så återhållsamme John. Här kan han inte hålla sig utan dras med i sången fast han inte är i närheten av en mick. George som också ofta stod stilla under sina solon dras också med i dansen. Paul skrev låten (för ovanlighetens skull öga mot öga med John sägs det) efter ett ganska misslyckat framträdande på Paris Olympia januari 1964.

 

https://www.youtube.com/watch?v=AIDMqq_fH8U

 

Modet att gå vidare.

 

Paul McCartney sa i en lång intervju som jag hittade på nätet att han och John noterade att så många artister och grupper som fick en hit direkt gjorde en eller ett par uppföljare som mer eller mindre var en klon av den första hiten. Han sa att de aldrig skulle kunna jobba på det sättet utan att bli extremt uttråkade. De var hela tiden ute efter nya musikaliska riktningar.

 

I min värld innebär Rubber Soul skiftet mellan genial gladpop till experimenterande. Deras texter blev mer innehållsrika, iakttagande och analyserande. Man lämnade det ytligt beskrivande och lämnade textmässigt åt lyssnaren att själv tolka innebörden. Detta kompletterades av musikaliskt experimenterande och alltmer avancerad produktionsteknik. Allt detta fångas väl i en låt från albumet. Texten inbjuder till funderingar och tolkningar och George får representera det musikaliska nytänkandet och öppenhet för impulser utanför pop-världen när han introducerar Sitaren. För den som tycker låten är lite sönderspelad så kommer den i en ny form.

 

 https://www.youtube.com/watch?v=hRZqlsYg9SY 

 

Den nya dimensionen av pop – avant garde.

 

Nu är vi framme i den tid då gruppen kastar loss från allt vad vi trodde var pop-musik och förde oss in i ett nytt musikaliskt universum. Hela Pepper-plattan, som jag dock tvekar att kalla ett koncept-album, är en blandning av stort och smått allt ifrån Johns och Pauls rena socialrealism med She´s leaving home till Johns drömska tillbakablickar med Beeing for the benefit of Mr Kite!. Hela inspelningsstudion förvandlades till en slags party-club där vänner som Stephen Stills, Marianne Faithful och Mick Jagger kom och gick medan drogerna flödade. Höjdpunkten är förstås A Day In The Life där vi möter tidigare obeträdd musikalisk mark. Låten är väl alltför bekant för läsaren för att behöva närmare presentation, men en symbolisk touch är att den avslutas med en ton enbart hörbar för hundar. Eftersom vi aldrig skrivit något för hundar, som Paul sa.

 

För den som tvivlat på The Beatles förmåga att resa från traditionell pop till något helt annat och underbart borde åtminstone denna låt vara det slutliga beviset.

 

https://www.youtube.com/watch?v=usNsCeOV4GM

 

Lars