perolarssextiotal

 

När Bob Dylan i våras släppte en ny låt gick världens recensenter i spinn. För egen del var jag inte imponerad av 16 minuters entonigt mässande (I ärlighetens namn ska sägas att det är två toner, i versrad 5-6 byts ackord och ton innan det återgår). Låten, Murder Most Foul, kommer som bonus på den nya CDn, Bobs första med nytt eget material sedan 2012. När jag nu läser låtens text blir jag nästan knockad över den målande, nästan intensiva, bilden av ett sextiotal med förhoppningar och besvikelser. Nobelpriset behövde inte motiveras en gång till men så är det. Stort.  Att det är mer en ljuddikt med pianokomp än en låt i traditionell mening glömmer man. Detta är år 2020. Bob Dylan är 79. Blowing in the Wind är nästan 60 år sedan. Men upphovsmannen fortsätter att vara intressant.

 

”Rough and Rowdy Ways” bjuder på 9 låtar. Här finns fler exempel på mjuk, närmast entonig pratsång. Men också ett par tuffare bluesrockare med elgitarr och några rätt ok melodier. Hela vägen imponeras, ja rent av häpnas man över vilket underbart kompband som spelar. Den känsla Dylans röst ger förstärks. De sångmelodier man kan sakna kompenseras mer än väl av ett flödande, genomarbetat samspel.  

 

Bob sjunger med en närvaro och värme som helt överraskar mig som var så besviken på hans sång i förra årets konsert i Stockholm. (Se min artikel här från juni 2019 i arkivet till höger). Visst skorrar det på ett par ställen men rösten låter skön. En mysig farbror, ungefär.

 

Men framförallt lockar rösten till att närmare studera texterna från nätet, skivomslaget har inga texter tyvärr. Där möter vi en man som levt länge och med stora kunskaper. Han refererar till många namn ur historien och många artister han lyssnat på. Tankar om livets slut återkommer skrämmande ofta. ”I´ve already outlived my life by far” sjunger han i Mother of Muses, bara för att ta ett enda exempel. Hur han känner det egentligen ska jag inte åta mig att analysera, materialet är alldeles för rikt och måste studeras många gånger innan man kan gissa svaret.

 

Generösa You Tube har klipp med texter. Varför inte ge ut plattan som Blue-Ray, slår det mig. Här nöjer jag mig med tre.

 

My Own Version of You är ett bra exempel på den fåtoniga pratsången där Bob är så närvarande, han menar det han sjunger. Missa inte hur kompet ger låten ett skönt musikaliskt innehåll.

 

https://www.youtube.com/watch?v=pPLBbWNMDDk

 

I´ve Made up my Mind to Give Myself to You är plattans mest melodiska. Texten är verkligen gripande. Vem är det Bob ger upp sig själv till? Gissningen är fri!

 

https://www.youtube.com/watch?v=kpeIYEc78PI

 

 

Vi måste ju också ta med ett lite tyngre spår. Bluesgungande False Prophet visar att det låter lika bra. Här får ni den snygga videon på köpet.

 

https://www.youtube.com/watch?v=aIF0gkqvaQ0

 

Nu måste alla seriösa Dylanböcker revideras med nya upplagor. Bob Dylan har tillfört sin historiskt mäktiga produktion och livsberättelse ett helt nytt och spännande kapitel. Sällan – inte inom populärmusiken i alla fall - har en så rik guldgruva för analyser och eftertanke upptäckts som den Bob Dylan givit världen med ”Rough and Rowdy Ways”.

 

Jag kan bara instämma i Bobs egna rader i False Prohet som vi hörde sist här: ”I´m first among equals/Second to none/The last of the best/You can bury the rest”.

 

Per