perolarssextiotal

 

Jag har tidigare skrivit om låtar som aldrig borde ha spelats in. Det finns en del att välja på, say no more. Men nu ska jag, trots att jag är den Beatles-aficionado som den trogne läsaren säkert känner mig, ge mig på min favoritgrupp. Ja, solen har fläckar. Varsågoda. Låtar som Beatles borde ha avstått från att spela in.

 

Roy Lee Johnson skrev av någon anledning denna låt. Av någon obegriplig anledning, möjligen en allmänt brist på material, så blev den en återkommande live-version för många brittiska popband tidigt sextiotal. Beatles inget undantag och det kan kanske är förståeligt i detta perspektiv. Möjligen. Men att detta pinsamma utfyllnadsmaterial landade så sent som på Beatles for sale (den i övrigt så underskattade LP:n) måste bero av att de var besatta av en ond ande som ville döda deras karriär. Lennon gapar, inte alls med den charm hans gapande kunde uppnå, och Paul trevar sig fram på ett oinspirerat solo på Hammondorgel. Gruppen var inte immun mot dålig smak.

 

https://www.youtube.com/watch?v=FZQ8nWZJrhA

 

Från Help-albumet som stressades fram för den amerikanska marknaden saknades ett par låtar för att det skulle bli ett full length-album. Larry Williams stod till tjänst med utfyllnadsmaterial med denna gapiga låt som egentligen inte har en gnutta av Beatles sound. John fick återigen stå till tjänst med oinspirerat skrikande.  Det enda intressanta i låten är Georges dubbelinspelade sologitarr. Det förlåtande var här att de var tvungna att med kort varsel mätta den omättliga amerikanska marknaden. Cash is king.

 

https://www.youtube.com/watch?v=psJ1cHm_su4

 

På albumet Magical mystery tour finns ett och annat som vi kunde varit utan, say no more. Till och med den annars så noggranne och melodiske George kunde trampa i klaveret. På denna låt, som han dessutom skrivit, svarar han för det mesta. Sång, kör och Hammondorgel. De andra i gruppen håller sig, kanske av förklarliga skäl, på armlängds avstånd från denna sega och ofokuserade trudilutt. Mängder av baklängesband och fasförskjutningar hjälper inte ett smack!

 

 https://www.youtube.com/watch?v=Coz0TmK2ZIg

 

Och nu till källan för Beatles strunt – det vita albumet. Här är det både Beatles höjdpunkter och de djupaste dalarna. Jag har tidigare skrivit om denna dubbel och sagt att detta hade kunnat bli ett enkelalbum i nivå med Revolver och Rubber soul men tyvärr innehåller det för mycket skräp, närmare bestämt halva dubbeln. Lennon försöker hitta tillbaka till blusens och rockens rötter utan att hitta nada. Texten, mer bearbetad, hade kunnat leda någonvart men här förblev den obearbetad och låten blir … tom?

 

https://www.youtube.com/watch?v=eyV3zCq1OHM

 

Inspelningen av det vita albumet var inte friktionsfritt. Inspirationen till denna pekoral hittade Paul i Indien. Lite i samma genre som Pink Floyds Scarecrow, det vill säga någonstans på vägen till det psykedeliska. Paul skötte det hela själv, alltså alla instrument och producerandet, Trumpeter och tromboner borträknade. Inte hjälpte det. Får en känsla av att han försökte göra Yesterday och Michelle igen. Det gick inte.

 

https://www.youtube.com/watch?v=TMMiXjwhODU

 

Men, å andra sidan, hörde jag min vän koltrasten härom morgonen och allt är förlåtet.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Man4Xw8Xypo

 

Lars.