perolarssextiotal

 

Skivsamlargenerna i mig har varit aktiva i många decennier nu. Det är en livsinriktning jag aldrig ångrat eller ens funderat på. Om det är en intressant artist och platta ska den ju med i samlingen, eller hur? Det var alltså självklart att när Micke på CD-fyndet i Uppsala visade mig en dubbel som kom 1999 med 49 låtar av Chris Farlowe var inköp en självklarhet.

 

”The Immediate Anthology” heter utgåvan och samlar alla låtar som Chris sjöng in för bolaget åren 1965-68. Vi får en komplett diskografi, 12 singlar, 2 EP och 4 LP. CD-förpackningen har också en fantastisk informationstext om Chris hela karriär under 1900-talet.

 

Där lär vi oss att han föddes 1940 som John Henry Deighton i norra London. Som så många samtida fångades han av skiffle och vann en tävling med sin egen grupp redan som 16-åring. Han släppte gitarren för att koncentrera sig på sången. Han tog namnet från en amerikansk jazzgitarrist, Tal Farrow. En kompis tyckte att Chris lät bra som förnamn. Kompgruppen fick heta The Thunderbirds efter en Fordmodell.

 

Chris musiksmak gick mot jazz och blues. Hösten 1962 vågade de ta steget och gjorde musiken till ett heltidsjobb. Innan hade Christ satsat på en snickarutbildning. Via klubbspelningar kom kontrakt med Decca. Första singeln, Air Travel, släpptes i november 1962. Nej, den finns inte på min CD men alltid så servicevänliga You Tube har den förstås. Ganska så ok, eller hur?

 

https://www.youtube.com/watch?v=iGIhHMrIvMQ

 

Det blev ingen hit och Chris bytte skivbolag. Det var EMI som släppte nästa singel, Chris egen komposition I Remember i september 1963.

 

https://www.youtube.com/watch?v=vho8Pm-P36g

 

Inte heller den slog. EMI släppte ytterligare fyra singlar samtidigt som Decca gav ut ett par under namnet the Beazers.  Här ska inte alla dessa länkas till men vi tar med den sista. Buzz With the Fuzz blev ett standardnummer på modsklubbarna, även om den inte nådde listan.

 

https://www.youtube.com/watch?v=9wxbOv_Y_RY

 

Chris Farlowe var alltså nu ett namn på Londons klubbar och Mick Jagger var en av de intresserade. Stones manager Andrew Loog Oldham behövde artister till sitt nya skivbolag och Chris gav ut första singeln, the Fool, i slutet av 1965. Vi hoppar den, som inte slog, utan tar uppföljaren här. Think hämtades från Stones LP Aftermath. 

 

https://www.youtube.com/watch?v=xMf-k9uKbms

 

Den nådde plats 37 i Chris tunga version. Jag minns än i dag intrycket jag fick när det spelades i pop 66 på radion hemma: Tung och bra! Chris gav ut en LP, ni såg omslaget i klippet.  Här ska inte ordas så mycket om den. Där fanns covers av flera kända låtar. Vi hade vant oss med originalen så hans versioner lät, enkelt uttryckt, ofta inte alls bra. Men nästa singel blev en klassiker.

 

https://www.youtube.com/watch?v=LMli47EQVWE

 

Kolla in Stones version av Out of Time från Aftermath. Farlowe gjorde den bättre, eller hur? Klassiskt 60-talssound med kör och orkester snyggt arrade.

Men lika rakt uppåt som listkarriären hade gått, nästan lika rakt neråt föll den. Out of Time blev Chris enda låt på topp-20. I USA gick det inte alls och på Tio-i-topp kom låten sist när den testades.

Men vi, lite mer intresserade än de flesta kompisar, noterade hans nästa singel, för tre gången en låt av Jagger-Richard. Riktigt bra låt, tycker jag. Ride on baby.

 

https://www.youtube.com/watch?v=TgO0bhlKKxs

 

Nog med länkar nu även om samlingen ger fler bra spår att minnas. Att Chris Farlowe inte blev större kan förklaras med tidens enorma konkurrens på listorna där han klämdes mellan Tom Jones, som var mer av mainstream och showman, och Scott Walker med sin mer spännande röst och personlighet. Där fanns också Dusty Springfield vars version av I Just Don´t Know What to do with Myself var bra mycket bättre än Farlowes cover.

 

CD-texten lär oss att Chris kom tillbaka 1970 med en helt ny image i hippiestil. Snart kom han med som sångare i bandet Colosseum. Men det är ju, som man brukar säga, en annan historia, något utanför denna bloggs tidsram.

 

När jag nu lyssnar igenom samlingens 2 timmar och 25 minuter ytterligare en gång noterar jag Farlowes krämiga röst och alla snygga, tidstypiska arrangemang. Blås och tjejkörer i stor mängd men också detaljer som fiolerna i Paint it Black.

 

Nog skulle Chris Farlowe förtjäna att bli bättre ihågkommen. Fast, det är klart, konkurrensen är ju mäktig!

Per