perolarssextiotal

 

Vem kan detta vara?

Sound of Music, jo, just det, det är ju det vi skriver om här på bloggen. Inte vilka sound som helst och här vet jag att om det finns gränser för det vi ska skriva om, nuddar, eller kanske passerar jag en sådan här.

 

Mitt förra inlägg handlade om musiken i kända westerns från 60-talet. Detta då Lars tidigare tagit upp filmmusiktemat. Han ignorerade helt den film vars soundtrack blev decenniets mest sålda LP. Inte konstigt. Musikalfilmen Sound of Music är ett nästan perfekt exempel på sånt vi dåtidens tonåriga popnördar fnös åt. Kanske hade vi en syrra eller en morsa som gillade filmen. Förmodligen var det den typen av människor som köpte LPn. Ingen jag kände. Många var dom ändå, tydligen.

 

Men livet förändas och 1977 gick jag in på Burmans musik i Umeå (som fortfarande finns kvar på samma ställe med samma namn, heja!!) och köpte LPn. Påverkad av flickvännen, se där hur kärleken kan ställa till!

 

Men, även undertecknad låter sig förändras genom livet och nu behövs inte hustrun för att jag ska tycka om musiken. Ja, även filmen är verkligen värd att se. Gjorde det häromdagen. Hade glömt att det är hela 2.47 lång men handlingen är bra, så där lite ytlig för att vara en bättre feelgood-film.

 

Sound of Music debuterade som musikal på Broadway 1959 och filmatiserades 1965. Men vi går in på musiken. Här finns åtminstone tre melodier som bitit sig fast bland populärmusikhistoriens stora klassiker. Störst är nog Edelweiss, Kapten von Trapps mäktiga hyllning till Österrike som han sjunger i slutet framför en stor publik med nazister som just – detta är 1938 – tagit över landet. Christopher Plummer äger inte den bästa rösten av de många som tagit sig an sången men i detta klipp från filmen räddas han av Julie Andrews och barnen. Visst är det är bra låt!

 

https://www.youtube.com/watch?v=z6-P3pFhmQI

 

När Sound of Music på 90-talets sattes upp som musikal i Stockholm var det Tommy Körberg som hade rollen. En perfekt man i sammanhanget.

 

https://www.youtube.com/watch?v=wqU7Jg3Nmlo

 

Filmens centralfigur är Maria. Climb Every Mountain är en annan pärla som i filmen sjöngs av abbedissan i klostret till vilket Maria återvänt sedan det trasslat till sig i hennes liv. Men den gamla damen säger (sjunger) åt henne att ta tag i sina drömmar.

 

https://www.youtube.com/watch?v=RKuqySkqhHw

 

Jag nöjer mig med en tredje låt. Det åskar ute och de sju (!) barnen är rädda. Då sjunger Maria (Julie Andrews är lysande genom hela filmen både som skådis och sångerska) att de ska tänka på roligare saker.

 

https://www.youtube.com/watch?v=0IagRZBvLtw

 

Till sist en liten överraskning som ger svaret på frågan ovan. Har jag med hela denna text överträtt 60-talets ”gräns” för oss popnördar kan jag väl göra ett annat övertramp när jag väl håller på. Jazz skriver vi inte om här. Alltså ett undantag. Det råkar vara så att det jazzstycke som är min största favorit av alla i det sammanhanget är John Coltranes version av just My Favorite Things. Först ett sätt att spela melodin som bara en stor musiker klarar av. Så en längre pianoimprovisation (McCoy Tyner) innan Coltrane kommer loss rejält. Jazz av bästa klass, enligt mig i alla fall.

 

https://www.youtube.com/watch?v=qWG2dsXV5HI

 

Om två veckor något helt annorlunda, jag lovar!

Per