perolarssextiotal

 

När jag för två veckor sedan lite skämdes över att skriva om Sound of Music skrev Lars i en kommentar ”Du överskrider verkligen inga gränser, Per. Populärkulturen, som ju är det vi skriver om, sträcker sig förbi kärnan Beatles, Stones och Dylan. Tvärtom tycker jag det är kul att vidga vyerna då och då”.

 

Sant Lars, visst är det kul att vidga vyerna. Och vi blir äldre, en del säger att då blir man visare vilket låter fint. Men det är svårt att slita sig från minnesbilden från tonårstiden då man så kaxigt kunde fördöma musik som lät fel. Dumt, javisst, men intrycket finns kvar och, som märktes för fjorton dagar sedan, fortfarande påverkar mitt skrivande. Låt mig försöka utveckla något om hur ens hjärna kunde fungera. Då.

 

Vi som lyssnade på radions begränsade poputbud kunde inte undgå artister som Matt Munro och Andy Williams som ju tyvärr tog platser på våra annars så älskade USA- och Englandslistor. För att inte tala om hotobjektet nummer 1, Engelbert Humperdink, vars Release me hindrade historiens bästa 45a, Penny Lane/Strawberry Fields Forever att nå första platsen. Listhistoriens värsta skamfläck. Vi hade också en gräns mot country. På den tiden accepterade jag inte Johnny Cash till exempel. Men å andra sidan gillade jag Seekers så det där med gränser var ju luddigare än man tänkte då.

 

Den tydligaste skiljelinjen gick mellan låtar på svenska respektive engelska. OK, Anita Lindblom hade legat på Tio-i-topp med Sånt är livet men Lindbloms placering blev faktiskt så bortglömd så när Pugh Rogefeldt 2003 släppte CD-boxen Pugh påstod Lars Nylin i boxens texthäfte att Här kommer natten 1969 var första låten på svenska på Tio-i-topp!

 

Men låt mig demonstrera tankegången. Detta låter rätt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=u81CTfbc99c

 

Detta låter fel.

 

https://www.youtube.com/watch?v=i1ExQbYpGZE

 

Att Jan Malmsjö inte sjöng som Tom Jones var uppenbart tydligt nog men ord på svenska kändes hur som helst inte rätt. Ett annat exempel här.

 

https://www.youtube.com/watch?v=7erMvROCaSM

 

https://www.youtube.com/watch?v=Op0jwMDfVus

 

Ni fattar, eller hur? Cliff och Shadows blir aldrig fel. Men Siwan?? Nej!! Med denna låt tog Hep Stars farväl av den lilla gnutta jag hade kvar av sympati för gruppen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=c0xyHIUnETY

 

OK, så här drygt 50 år senare begriper man ju mer (visare!), men då när det begav sig kunde man möjligen acceptera Glenn Miller som musik för skoldanser. Country och jazz låg långt bortom ens radar. Att jag var lite olyckligt kär i Agnetha Fältskogh talade man inte om för kompisarna.

 

Men Lars har ju rätt, sådana tonårens gränser ska vi inte hänga upp oss på i denna blogg. Nu när jag skrivit av mig kanske även jag accepterar den saken. Låt mig därför avsluta med ännu ett jazznummer, en annan favorit. Lyssna på Miles Davis sorgsna trumpet som liksom nästan väser framför en magnetiskt underbar pianoslinga i It Never Entered my Mind från 1956. Luta dig tillbaka och bara njut!

 

https://www.youtube.com/watch?v=-Np8PJDGq_A

Per