perolarssextiotal

Vi närmar oss slutet av femtiotalsjubileerna och förbereder oss sextioårsjubileerna, så några ord måste sägas om Abbey Road-albumet som släpptes den 26 september 1969. Deras elfte studioalbum och som jag ser det deras fjärde bästa efter Pepper, Rubber och Revolver. Det är egentligen en smula egendomligt givet att, med ett understatement, stämning inte varit så god under en tid i gruppen. Det var till och med så att George Martin var mycket tveksam till att producera albumet eftersom ”they all seemed to hate each other”. Alla visste att det gemensamma äventyret var över och var på olika sätt på väg mot olika mål, såväl inom musiken som privat.

Ändå blev det så bra. Stämningen på albumet saknar helt den bitterhet som något och ett par år senare skulle manifestera sig mellan John och Paul.

Generöst nog fick Harrison med hela två låtar på LP:n och han tackade för förtroendet genom att leverera två av sina bästa, den makalöst vackra kärlekssången Something och den elegant optimistiska Here comes the sun. Egentligen var det tre låtar eftersom Octopus´s garden som tillskrevs Ringo till melodidelen mest var Harrison. Jag spelar Something för att den är så vacker och bara ackordföljden är rent magisk och genial. Man kan lyssna bara på ackorden i inledningen efter intron och bara njuta: C – Cmaj7- C7 – F.

https://www.youtube.com/watch?v=MZ3Vh8jZFdE

Albumet känns inte som ett koncept-album utan snarare som om de bjöd på alla de spretande musikstilar som var hämtade från deras tidigare karriär. Pauls Oh! Darling brukar beskrivas som Zappa-do-wop men jag tycker snarare den leder tankarna till deras tidigare covers med Harrisons klatschiga gitarr och Pauls Little Richard-ylande.

https://www.youtube.com/watch?v=9BznFjbcBVs

John var totalt sett inne i en av sina lata perioder och hans värld rörde sig huvudsakligen kring Yoko som alltid var närvarande vid hans inspelningar. Drogreferenser är vanliga i texten i Come together som”Jo Jo eyes” och mycket ger intryck av att vara iakttaget ur en tripp och låten blev förstås genast populär som tolkningsobjekt i underground- och universitetskretsar.  Men vilken melodi och vilket spel! Lite udda är att den första raden i sången kom att spela roll i myten om Pauls död. Han sas ha omkommit i en bilolycka till följd av svåra skallskador. Därav ”old flat top”. Jag tycker dock inte text och musik harmonierar särskilt bra utan skulle gärna hört en text som mer rimmar med titeln. Jag brukar mentalt koppla ur texten sånär som refrängen när jag lyssnar.  John berömde i efterhand Paul för dennes bas- och pianospel, vilket var anmärkningsvärt, givet Johns snålhet med att ge andra erkänsla.

https://www.youtube.com/watch?v=l3SBBWIxGZA

Men John kunde annat också. En av honom signerad och en av världens mest minimalistiska och vackra kärlekssång landade i albumet. Textmässigt är den väl inte någon höjdare. Eller? Har han inte kokat ner kärleken eller förälskelsens i dess djupast och enklaste beståndsdel? Behöver egentligen något mer sägas?  Ulf Lundel var ute efter något liknande i Oh la la jag vill ha dig (jättebra försök) men jämfört med Johns text blir Lundells ofokuserad.

https://www.youtube.com/watch?v=tAe2Q_LhY8g

För helhetens skull ska vi väl också lyssna på Ringos bidrag. Det sägs att han fick inspirationen till texten efter att han semestrat på Sardinien med familjen och av en lokal fiskare fått reda på att bläckfiskar samlar stenar och blänkande föremål och bygger ”trädgårdar” på havsbottnen. Låten har country-rötter och jag vill karaktärisera Ringos sång som dyster men munterom du förstår hur jag menar? Faktiskt riktigt bra även om konkurrensen är stenhård på en Beatles-platta.

https://www.youtube.com/watch?v=De1LCQvbqV4

Lars