Som bloggare besöker man förstås då och då sina hyllmetrar med litteratur man samlat på sig över åren. Tänkte jag skulle kunna ge lite rekommendationer om, i min värld, livsnödvändig litteratur.
Standardverket höll jag på att säga. Författarna, Eric Hallberg och Ulf Henningsson, har gjort ett storverk i sammanställandet av detta material. Förutom listsammanställningar finns det artistpresentationer, bilder på skivomslag och ett statistikmaterial som måste ha krävt kärlek och tid utöver det vanliga. Exempelvis har de två gjort listor över ”Artisterna med flest floppar” (underbart tycker jag), ”One hit wonders” och ”De som inte kom in på Tio i topp – men blev hits ändå” (återigen underbar kategori). Min bok börjar bli lite upplöst i kanterna så det är kanske dags att uppgradera med en ny.
Musikillustrationen slog jag på måfå upp i boken, blundade och pekade. Tiondeplats 20 september 1969. Den hörde man inte igår!
https://www.youtube.com/watch?v=0VpZCaAAhw8
Nästa bok med den långa titel Boken om Tages från Avenyn till Abbey Road är nästan lika imponerande. Massor och jag menar massor av information om Tagarna, låtarna, händelserna i en ganska precis kronologi. Tages-specialisten Göran Brandels och popkännaren Lennart Wrigholm har skrivit det ultimata verket om Göteborgs stolthet. Boken fungerar både som löpande läsning som uppslagsverk och släpper inte greppet förrän Blond slutade. För nörden finns en komplett diskografi, både svenska och internationellt utgivet, med bilder på omslagen. En särskild bonus är de många intervjuerna som illustrerar deras karriär. Vinyl-EP medföljer. Både Göran och Lennart finns på Facebook för den som är intresserad av deras ofta kluriga inlägg. Lennart finns dessutom på Millners Radiotreby lördagar 16.00-17.00 med Wrigholms wax.
https://www.youtube.com/watch?v=YeyUDbLcvGg
Övergången till nästa nödvändiga bok blir elegant eftersom författaren, den ikoniska popskribenten och fotografen Hans Sidén, skrev efterordet till den föregående boken. Hans följde sextiotalspopen i Sverige och särskilt i Göteborg under det magiska decenniet och tack och lov sammanställde han sina minnen i denna bok som jag inte har en aning om hur många gånger jag läst. Fakta, anekdoter och skrönor samsas väl och den har stort läsvärde för alla som har ett popintresse från tiden. Och vem skulle inte velat vara med på Hans 31-årskalas den 12 oktober 1966? I tvåan i Kallebäck fanns bland de 47 närvarande gästerna bland andra Tages, Streaplers, Shakers, Göteborgs klubbägarelit och medlemmar ur MAK Les Soeurs, Gonks och mängder av löst folk ur pop-societeten. Tidstypiskt var det ett mellanölsparty eller, som det kallades, ”Betweenberrparty”. Ett annat tillfälle Hans beskriver är när Spotnicks och Shadows jammade hemma i Bosse Winbergs villa den 21 juli 1965. Också där hade man velat vara en fluga i taket. Ljudillustrationen får bli ett Popsan där Apaches medverkar. Sångaren Jan-Åke Ahlqvist är sorgligt bortglömd, men var en betydelsefull profil i Göteborgs popvärld. Hans uppmärksammar honom och hans band The Apaches emellertid förtjänstfull i boken. Hans Sidén finns också på Facebook. Apaches dyker upp efter Tages i klippet.
https://www.oppetarkiv.se/video/2270092
Hågkomster från sextiotalet i bokform vimlar det av, mer eller mindre sanningsenliga. En av de bästa är Bill Wymans berättelse om livet i Rolling Stones och troligen en av de mer trovärdiga eftersom han närmast fanatiskt förde anteckningar över deras turnéliv. Varenda spelning är dokumenterad liksom de framträdanden de gjorde i TV och på film. Intressantast tycker jag är att följa maktkampen mellan Brian Jones och Mick Jagger och Jones tragiska livsöde. Bill är, får man intryck av, helt öppenhjärtig och väjer inte för vare sig det mer kamratliga eller det mer småskurna klimatet inom gruppen. Boken är dessutom välskriven och översättningen riktig bra. Så för den som vill veta mer om Stones är denna bok en nödvändighet. Bill var och är dessutom en av de absolut bästa basisterna från sextiotalets pop-era. Vilket bevisas här där han visar baklyktorna åt Paul McCartney:
https://www.youtube.com/watch?v=0VIrCCL0XqY
En av de mer kända lögnhalsarna (eller med dåligt minne belastad) är John Lennon. Jag har en komplicerad relation till Lennon. Han är extremt svår att skapa sig en bild av hur han var som människa om man inte kan acceptera att han är något av en Jekyll & Hyde-typ, vilket också många som kände honom tyckte. Ena ögonblicket otroligt charmig och lättillgänglig och i nästa rent elak. Han skapade sig också en myt både under Beatles-tiden och efteråt som han tycktes vilja torgföra för att öka förvirringen om hans sanna natur. Denna motsättning kommer också till uttryck i boken John Lennons brev. Hans kärleksfulla, nästan ömsinta relation till släkt och nära vänner kombineras med hans likgiltighet inför sin egen familj, Cynthia och Julian, som han nästan över en dag lämnade. Mot dem var han kall och inte minst snål (ett annat av hans mindre trevliga drag). Men vill du komma Johns natur så nära det går, tror jag det bästa sättet är att läsa hans brevsamling, sammanställd av Hunter Davies. Något ska vi väl spela också. Kanske borde han ha lyssnat noggrannare till sin egen text?
https://www.youtube.com/watch?v=0yU0JuE1jTk
Lars
