perolarssextiotal

 

Det kommer att ösas på ordentligt i tredje träffen i min lyssnarcirkel i Uppsala. Då behandlas nämligen the Who. Den konstnärligt sett tredje största gruppen efter Beatles och Stones på sextiotalet. Andra vill ha Kinks på bronsplatsen och jag medger att konkurrensen är hård.

 

Medan Beatles och Stones på olika sätt utvecklade musik med tydliga rötter i det förflutna så formade The Who en rockmusik som stod för sig själv, utan band bakåt i tiden och med ett sound som definitivt pekade framåt. De gjorde den första framgångsrika rockoperan och hade en enastående kompetens som liveband.

 

Ledaren Pete Townshend var en originell och bra gitarrist. Ingen solist men duktig med en svängande semaforarm som vevade fram bullriga ackord som främsta kännetecken. Sångaren Roger Daltrey var rörlig på scenen han också och hade en idealisk rockbandsröst, en intensiv tenorstämma. Trummisen Keith Moon måste hålla något av inofficiellt världsrekord när det gäller att dra över hela trumsetet i en enda rapp virvel. Bandet kompletterades av den, till skillnad från de andra tre, stillsamme basisten John Entwistle.

 

The Who slog igenom 1965 med ’I Cant Explain’ med ett ackordriff som inspirerats av Kinks ’You Really Got Me’. Den nådde topp-tio liksom gruppens sju första singlar. Mot slutet av året kom det definitiva genombrottet med den sensationella ’My Generation’. En röst som hackar, ett intensivt solo på basgitarren och på slutet skapar gitarren och trummorna ett rent kaos. Men kanske lade man ännu mer märke till texten med den ofta citerade raden "I hope I die before I get old".

 

https://www.youtube.com/watch?v=qN5zw04WxCc

 

Därefter kom ’Substitute’, ännu en stark rockare.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ts9-4jbFWGg

 

Följande hitsen ’I´m a Boy’,’Happy Jack’ och ’Pictures of Lily’ var mer melodiska saker med kluriga vändningar. The Whos status i rockvärlden illustrerades av att de spelade på såväl Monterey- som Woodstockfestivalerna.

 

Det ska noteras att alla fyra bidrog med det vokala, Moon dock enbart på ett par studiespår. Men de andra sjöng ofta i stämmor. Townshends nasala röst sjöng ofta lead. Entwistle fick sjunga lead på egna kompositioner. Boris the Spider från andra LPn är en lite annorlunda Who-klassiker.

 

https://www.youtube.com/watch?v=bvFuUaCe8eY

 

The Who utvecklade successivt sin aggressiva gitarrock mot mer ambitiösa stycken. 1969 kom rockoperan Tommy, en dubbel-LP. Med Tommy spelade the Who i operahus runt världen, detta med att krossa instrument var ett minne blott. Den kände dirigenten Leonard Bernstein instämde i hyllningarna. Den blev 1972 en orkesteruppsättning med London Symphony Orchestra och därefter film 1975. Tommy återkom i scenversion 1989 och blev 1993 en musikal på Broadway som fick fem Tonys för bland annat bästa musik och regi. Pinball Wizzard blev en stor hit.

 

https://www.youtube.com/watch?v=4AKbUm8GrbM

 

The Whos legendariska status handlar dock ännu mer om livebandet. Det dokumenterades på den fantastiska live-LP:n Live at Leeds, som kom 1970. Skivan återger den otroliga energin gruppen utstrålade men också förmågan att musikaliskt improvisera och förlänga låtarna på scen.

 

År 1971 släpptes den magnifika LP:n Who´s Next, som kombinerade musik med kraft och en snyggt polerad ljudbild. Dess avslutning är bland de mäktigaste inom rocken

 

https://www.youtube.com/watch?v=SHhrZgojY1Q

 

1973 kom dubbel-LP:n Quadrophenia, ännu en rockopera som även den senare blev en film. Temat kan ses som en uppgörelse med gruppens modsförflutna. Det var dock The Whos sista stora stund. År 1978 dog trummisen Keith Moon och alla trodde att gruppen var slut. På ett plan var det så; utan Keith Moon skulle the Who aldrig vara till närmelsevis lika sensationella som med honom. Kenny Jones, som hade spelat med Faces, rekryterades och gruppen gav ut ytterligare två LP. 1982 blev det dock stor finalturné. Men 1989 var The Who tillbaka. Sedan har andra turnéer följt. 1994 var de t.ex. i Stockholm och spelade igenom hela Quadrophenia-LP:n.

 

John Entwistle dog i hjärtinfarkt 2002. Pete och Roger har dock fortsatt. 2007 kom en CD med nya låtar. När detta skrivs pågår en turné i USA och i mars blir det spelningar i England. Petes bror Simon, som gjorde en mindre sånginsats som 9-åring på Tommy, är med på gitarr och bakom trummorna sitter ingen mindre än Zak Starkey, son till Ringo. De båda har hängt med Who sedan 90-talet.

 

En LP med 11 nya låtar är aviserad till den 6 december. ”I hope I die before I get old”, skrev Pete för 54 år sedan. Nu är han en bit över 70. Gammal? Nej, inte alls påstår jag. The Who förblir evigt unga!

 

Per