perolarssextiotal

Efter tio år tyckte vi att det var dags att visa ansiktena bakom raderna du läser. Per o Lars alltså. Per till vänster.

 

Då bloggen nu har funnits i hela tio år är det självklart att vi firar det rejält. Vi gör det med fem inlägg de närmaste veckorna som har sammanfattning som övergripande tema. Här inleder vi med att ge våra personliga bilder av 60-talet. Nästa vecka kommenterar Lars den LP-lista Per publicerade den 15 mars i år och gör sin egen som Per kommenterar veckan därpå. Sedan ger vi oss på den eviga, och alltid lika roliga, diskussionen: Vilka var sextiotalet bästa låtar? Håll tillgodo och fira sommaren med oss, kära vänner!

 

Här kommer varsitt avsnitt

 

Per o Lars

Lars 60-tal

När Per kläckte idén för vårt jubileumstema om vad ”sextiotalet betytt för mig” så var jag initialt tveksam. Svaret på frågan skulle verkligen kunnat bli hur långt som helst eftersom det för vår generation kanske var den mest formbara tiden från barndom till i vart fall någon i formell mening vuxenhet. Men, när jag funderat en smula, så kom jag på hur jag enkelt kunde sammanfatta tiden för mig.

 

Frihet.

 

Jag var tolv när sextiotalet inleddes. Barndom i femtiotalet och ungdom i sextiotalet. Två skilda världar skulle det visa sig. Det som med det tidiga sextiotalet inleddes var, i allt stigande grad, frihet. Föräldrakontrollen (i vart fall för oss som var gossar) blev över tid mindre stark. Att bli tonåring blev en egen identitet i den rådande tidsandan. När jag blev femton fick jag en moped. Vit begagnad Crescent med en Sachs-motor som tog andan ur mig och tog mig vart jag ville i världen. Frihet. En skolvärld öppnade sig från läroverk till gymnasium och vidgade mina vyer och fick mig att tro att jag kunde bli vad jag än ville (även om den medfödda lättjan då och då lade hinder i vägen).  

 

Vid sexton öppnades vägen till körkort för lätt MC. Runt sjutton den första rejäla flickvännen som definitivt befriade mig från pojklekarnas monotoni. Sommarjobb som gav egna pengar på fickan. Frihet. Studentexamen öppnade praktiskt taget alla högre utbildningsvägar och den första egna lägenheten i ett ganska nedgånget Haga i Göteborg gav erfarenheter bortom förhoppningarna, med Damer, Dåligheter och Dylan. Frihet. Körkort. Lumpen kanske inte upplevdes som frihet av många, men för mig var det en befrielse att lämna ett familjeliv som alltför mycket präglades av min gamla roll som barn. Eget ansvar. Frihet.

 

Sedan musiken. Och kläderna. Och kulturen. Och den välsignade upplösningen av de av femtiotalet präglade normerna. Och musiken igen. Undra på att allt från Buddy Holly till The Beatles blev The Soundtracks of our lives.

 

Mitt sextiotal var en allt växande frihet.

 

Och en låt ska jag väl spela. Och då måste det bli denna som i så mycket fångade hur vi såg på oss själva och livet. Naivt? Visst! Men ändå …

https://www.youtube.com/watch?v=BxNohANhJiA

Pers 60-tal

1960-69. Från 10-åring i fjärde klass till studerande på högskola. En tioårsperiod av större personlig utveckling än någon annan i livet.

 

Musiken var med på hela resan. 1960 hade storsyrran lämnat den gemensamma barnkammaren och tagit med sig sina Elvis-EP. I detta vakuum dyker snart Tio-i-Topp upp och de läckra, lockande och framförallt ungdomliga låtarna. Jag minns inte när den första egna grammofonen var på plats men första platta minns jag fortfarande var, när och hur jag köpte. Spotnicks in the Air hette EPn Det var den 13 september 1963.

 

1964 var brytningsåret. Började läsa New Musical Express och hörde ”pop 64” varenda gång det sändes. Den lilla samlingen 45-varvsskivor ökade sakta. Ingen föräldrasponsring. Pappa, som satt i kulturnämnden, kostade på sig ett ”dom kan ju i alla fall sjunga, det är mer än vad man kan säga dom den där Elvis” när han såg Beatles i TV. Det var det närmaste mina föräldrar kom sonens snart brinnande intresse. Men till Julen fanns ett paket under granen med ett extra spännande format. Javisst, mitt livs första LP! It´s the Searchers har jag inte kunnat spela sedan sommaren 1970 då solexponering gjorde den vind. Men självklart är klenoden kvar i hyllan.

 

Innan grundskolan var över 1966 hade jag skrivit mina första artiklar i Västerbottens-Kuriren. Den första hade rubriken ”Ny skiva med Small faces”. Gissningsvis hade jag sett den i fönstret på Burmans musik, en skivaffär som, faktiskt, när detta skrivs fortfarande existerar.  Så kunde det går till på den tiden.

 

Därmed var man fast. Denna blogg är bara ett av uttrycken för hur gärna man vill dela med sig av den underbara musik som fastnade i hjärtat i de unga åren. En livslång kärlek som inneburit skivsamlande, skrivande, läsande, konserter och så vidare. Kanske mest av allt alla härliga samtal med likasinnade, ”Har du hört det här?”, ”Detta är ju kanonbra”. Denna alltid levande upptäckarglädje. Men också alla de oändliga möjligheter som finns att bara ta fram en låt eller LP man vet är bra från samlingen och stillsamt, fokuserat NJUTA.

 

Ja, vad vore livet utan 60-talsmusik?? Ganska dåligt, om ni frågar mig.

 

I min personliga värld finns det en låt som bättre än någon annan speglar 60-talet. Ungdomligheten, energin, tempot, men också allt härligt denna låt bjuder på rent musikaliskt. Hollies och I´m Alive.

https://www.youtube.com/watch?v=leU5AvubeUg