The Big Bopper, död den 3 februari 1959
En av de som förolyckades den tragiska dagen 3 februari 1959 var The Big Bopper. Tar vi bort artistnamnet kallades han JP Richardson. Vi känner honom egentligen bara genom en enda låt. En av femtiotalets mest profilerade, mysiga låtar. Den har spelats i många filmer. Bland annat 1973 i American Graffitti, svensk titel: Sista natten med gänget. Den trevliga filmen som fick nästan en hel generation att upptäcka femtiotalets musik. Jag var en av dom.
Självklart måste vi kolla in You Tube och länka till Chantilly Lace. Bara skivomslaget vi ser är ju en träffsäker femtiotalspåminnelse.
https://www.youtube.com/watch?v=lGXFVOc5I8Q
Jiles Perry Richardson Jr föddes i Sabine Press, Texas, den 24 oktober 1930. Morsan lärde honom gitarr och piano. Något som pappa oljefältsarbetaren inte gillade lika mycket. Hans första låtar handlade om förlusten av en flickvän i plugget. Men han började jobba som DJ på en radiostation och fick jobb där 1949. Efter några år var han den mest populäre i området.
Efter ett par år i militärtjänst i Asien var han tillbaka och bredvid DJ-jobbet började han skicka demos av egna inspelningar till skivbolag. Det ledde till kontrakt. På You Tube hittar jag en av dessa, Boppers Boggie Woggie.
https://www.youtube.com/watch?v=fwBlaNhzFIs
Den ledde dock ingenstans. Ärligt talat var det väl inte en riktig höjdare. Men ett nytt skivbolag tog chansen med honom. Ingen hit ändå men Monkey song är ju faktiskt riktigt ok, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=X0iy-PJY3Z4
JP fortsatte radiojobbet, han måste ju få mat för dagen. 1957 bröt han rekordet för nonstopsändning med 8 minuter. Låter inte märkvärdigt men det betydde att han spelade 1 821 skivor i sträck under fem dagar, två timmar och åtta minuter! Han fick ta fem minuters paus för dusch.
Men så, 1958, tog han artistnamnet Big Bopper och spelade in The Purple People Meets the Witch Doctor. Bara titeln är ju läcker så den lyssnar vi på.
https://www.youtube.com/watch?v=67mYaZrktLA
Nu blev detta inte den hit som skulle göra Big Bopper berömd. Den fanns på baksidan och hette först That´s What I like men döptes om till den låt vi spelade inledningsvis. Den kom 6a på listan och stannade där i 22 veckor. Skådisen Jayne Mansfield spelade in en svarslåt, That Makes it. Kanske inte en av de bättre vi länkat till här på bloggen men tidstypiska bilder på en snygg brud blir det i alla fall.
https://www.youtube.com/watch?v=vUoY_SyhGPg
JP spelade in tre reklamfilmer för sina låtar och har sagts vara föregångare till senare tiders video. Det uppmärksammades i en branschtidning i januari 1959, alltså strax innan artistens död. Jag vet inte om detta är den officiella videon, det ser onekligen så ut. Little red Riding Hood besvärade inte listorna men är ju riktigt bra.
https://www.youtube.com/watch?v=oBv3sAHdJrY
När han fick chansen att turnera med Buddy Holly tog han den och tog tjänstledigt från DJ-jobbet. Han var 29 år, betydligt äldre än de andra i planet.
2007 gjordes en undersökning av JPs kropp. Det hade nämligen ryktats att han en pistol avfyrats i planet och att JP överlevt kraschen men avlidit ropandes på hjälp. Obduktionen bekräftade inte något sådant. Hur den nu skulle ha kunnat göra det, kan man tillägga.
Sånt kan bara hända i USA, kan man tänka. Mer intressant är att man tydligen efter kraschen fann en bok med noter till 20 låtar av JP. För några år sedan lär Paul McCartney ha snackat om att göra något med dom. Hur det gick har jag inte koll på.
Hur som helst har vi minnet av en av femtiotalet mest festliga artister med oss så länge vi lever.
Per
