perolarssextiotal

Nu närmar sig jubileumsavsnitten med stormsteg. Det blir inga tioåriga repriser av gamla inlägg utan nytt och fräscht, som det ska vara. Men jag kunde inte låta bli att scrolla ner en smula till några av mina tidigare inlägg därbortom Kambrium, Jura och Krita för att se hur tankarna gick då i några slumpmässiga nedslag. Det blev lite blandade resultat men, av naturliga skäl, så var det musik som jag gillar skarpt. Ibland lite mer udda och ibland mer main-stream. Så varsågod.

För tio år sedan skrev jag om att jag gillade episk musik, låtar som berättar en historia och som jag också gav exempel på. Så här kommer en låt som har något att säga, oklar vad dock.

Julie Driscolls mest kända låt är väl Dylans ”This wheel´s on fire” men jag har alltid satt ”Road to Cairo” högst, kanske för att den är så mystisk och fantasieggande. Vem är hon, var har hon varit och vad hände när hon nådde sitt slutmål? Eller kom hon aldrig fram?

Låt dig förföras av mystiken och hennes röst som slingrar sig kring orgeln som en orm. För att komma från ett så tidigt inlägg så skäms det inte för sig, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=WWh6xkVNPmw

I maj 2012 hamnade jag förstås i bloggens treårsjubileum. Jag uppmärksammade i det inlägget den fantastiska sångerskan i Shocking Blue, Mariska Veres. Låten jag lade ut var förstås den ikoniska ”Venus” som är byggd på bara tre ackord, Em och A bortsett från den inledande gitarrexplosionen på ett B sus 4. Mariska var en helylletjej som vare sig rökte, drack eller pysslade med droger. Cancern tog henne trots det 2006, men hennes röst och låten är odödliga.

https://www.youtube.com/watch?v=aPEhQugz-Ew

I Maj 2015 blev jag lika pretentiös som titeln på inlägget lät – ”Samhällskritiken i sextiotalspopen”. Det blev en betraktelse över den socialrealistiska genre som senare övergick i samhällskritisk progg och punk. Dessutom gjorde jag en rätt poängfylld iakttagelse (om jag får säga det själv) att vi som betraktade oss som Mods här i Sverige snarare kom ur en välmående medelklass än ur den arbetarklass som födde rörelsen i England. Kinks var tidigt ute med att kritiskt kommentera orättvisor och ett samhälle som fortfarande präglades av en kvävande form i vilken man måste inordna sig. Rolling Stones såg igenom allt detta och tog upp ett så kontroversiellt ämne som nedtryckta husmödrar som småknarkade för att få livet att fungera.

https://www.youtube.com/watch?v=OusADDs_3ps

2017 uppmärksammade jag Ray Davies platta ”Americana”, hans hyllning till den amerikanska kultur som han älskade och växte upp med. Det kan sägas att denna nostalgiska syn på USA senare blev betydligt mer realistisk, när han väl kom att bo där. När jag skriver detta har jag LP:n på spelaren och kommer ihåg hur bra jag gillar den. Min favorit blev och är fortfarande denna studsande Country-pastisch som påminner om Kinks musik post – You really got me – riffet.   

https://www.youtube.com/watch?v=YfBLyjETspc

Men nu blir det snart Jubileums-inlägg!

Häng på!

Lars