perolarssextiotal

 

I min barndom var dragspel det minst coola instrument som fanns, tolererbart bara i samband med bryggdanser och Lasse Dahlkvist. När då munspelet samma tid kom att kallas ”fattigmans dragspel”, så kan du ju gissa hur o-coolt det var. Det blev dessutom ofta ett väsande och skränande framfört av mer eller mindre kunniga gårdsmusikanter. Detta var långt innan min generation hade hört talas om bluesen och hur viktigt munspelet var i denna musikstil. Men allt skulle ändras snabbt, och naturligtvis var det Beatles och Dylan som återupprättade munspelet för min generation.

 

1962 hörde jag för första gången ett munspel i ett sammanhang som jag uppskattade. John hade tidigt kunskap om munspelet, men kanske fick han en idé om hur det skulle kunna användas när Beatles var förband till Bruce Channel (nån som kommer ihåg?) som backades bland andra av Delbert McClinton som var en rackare på munspel. Myten säger att han lärde John, men själv säger han att det bara var några tips och att John redan behärskade grundspelet.

 

Här är introt som ökande munspelsförsäljningen dramatiskt runt om i världen.       

https://www.youtube.com/watch?v=1Au_QW5MJNI

 

Utanför rocken och inte minst i countryn och bluesen, hade munspelet en längre tradition och det var ingen slump att Dylan tidigt bekantat sig med instrumentet. Och apropå cool – jag säger bara den där ställningen han hade när hans spelade munspel OCH gitarr samtidigt! Också ståltrådsställningen blev förstås stilbildande och togs upp av många andra som exempelvis Donovan.

 

Här en tidig munspels-Dylan, från den tid då han nedlät sig till att ha lite kontakt med publiken.

https://www.youtube.com/watch?v=OeP4FFr88SQ

 

Men munspelstradition gick alltså längre tillbaka. Bob och Dylan nyintroducerade instrumentet och satte det i en ny och, för Johns del, i en poppigare kontext. Rötterna går lång väg för instrumentet, men jag stannar vid en virtuos som tidigt kom att revolutionera hanteringen av ett munspel, Little Walter.

 

Han började som gitarrist eftersom han upplevde det som mer lönsamt när han tog sig an musikeryrket i Chicago, dit han kom 1945. Men kärleken till det lilla blåsinstrumentet blev övermäktig och hans skicklighet tog honom först till spel med några av de största bluesartisterna och en framgångsrik solokarriär under femtiotalet.

 

Tillsammans med Sonny Boy Williamson räknas han fortfarande till de främsta. Eller vad tycker du? Från 1967.

https://www.youtube.com/watch?v=6dlZM_zJzh0

 

Detta inlägg skulle egentligen handla om Toots Thielemans, vars musik jag uppskattar svårartat, men när jag lyssnade tillbaka inför skrivandet så slog det mig att vi nog inte haft med något om munspelare över huvud taget i bloggen. Hög tid alltså och ämnet växte, men Toots måste bara vara med. Den lille belgaren visslade, sjöng, spelade gitarr och munspelade sig in hos jazzens stora. Har man spelat med Quincy Jones, Miles Davies och Charlie Parker så behöver man väl inte så mycket mer på sitt c.v.

 

Jag avslutar med hans egenkomponerade Bluesette. Bara för att den är så förskräckligt bra! Och att den har så mycket Svensk Sommarnatt i sig att den ligger i nivå med de bästa som Lars Erik Larsson och Evert Taube.

https://www.youtube.com/watch?v=yKnG_9q4crA

 

Lars