perolarssextiotal

Tja, alla läsare kanske inte är bekanta med namnet Hal Blaine och det är inte att undra på. Studiomusiker når sällan idol-status utanför musikerkretsen.

 

Denne doldis har nu gått ur tiden men har lämnat ett musikaliskt arv av nästan gigantiska proportioner. Han har spelat trummor på uppskattningsvis 35 000 inspelningar varav 6 000 singlar. Den USA-födde Hal började tidigt som jazztrummis innan han gick över till rock&roll och hans tidigaste framträdanden var på strippklubbar i Chicago för att därefter turnera med band som bland andra Count Basie och Patti Page innan han blev studiomusiker. Hans storhetstid varade ända fram till åttiotalet men därefter tog elektronik och teknik över mycket jobb.

 

Det som är det mest intressanta med Blaine, förutom hans tekniska skicklighet (han lärde sig spela trummor av en adept till Gene Krupa) och stora produktivitet är hans mångsidighet och det är denna jag hoppas kunna belysa något i detta inlägg. Och det är inga struntlåtar han har spelat på! Så håll till godo med Hal för nu blir det en kavalkad:

 

Jazz och rock nämnde jag, men Hal var inte heller rädd för att ställa upp för en sentimental crooner. Trummorna är nästan, men bara nästan, gömda bakom den bas som fungerar som takthållare. Skickligt.

https://www.youtube.com/watch?v=h5h_EW4odWw

 

Sina tidigaste erfarenheter gjorde han tillsammans med Phil Spector och kom att bli en regelbunden bidragare till ljudväggen. Och självklart finns han med på en av de största låtarna från den eran. Här spelar hans trummor, till skillnad från föregående låt, en mer framträdande och rent av dominerande roll.

 https://www.youtube.com/watch?v=ZV5tgZlTEkQ

 

Nästa klipp med Hal kommer från en inspelning med Paul Revere & The Raiders. John D. Loudermilk skrev redan på femtiotalet och den spelades först in av Marvin Rainwater som, passande nog, var kvarts-Cherokee. Dom Fardon, tidigare The Sorrows, fick en hit med den 1968, men den version som lever kvar är denna. Från 1971 med Hal på trummor. Också här får han vara med långt fram i ljudbilden.

https://www.youtube.com/watch?v=6lZxoHSELZ4

 

1967 nådde ”Windy” med The Association förstaplatsen på Billboard-listan. Soundet är lite kvardröjande schlager-pop från Brill Building-tiden men spetsat med den där senare frejdiga sextiotalspopens krydda. Nog inte världens mest svårspelade för en batterist av Hals kaliber men här får du chansen att lyssna på hans … karaktäristiska spel höll jag på att skriva, men det är ju tvärtom. Hans förmåga att anpassa sitt spel till så många olika genrer var ju hans styrka. Att lyssna sig till om det är den musikaliske kameleonten Hal som spelar kräver i vart fall ett bättre öra än mitt. Här får basen huka sig för Hals spel.

https://www.youtube.com/watch?v=bPYT9Vyu62A

 

Hal värjde sig inte – naturligtvis inte – ens för den psykedeliska musiken. Taktfast som alltid och med sin nästan magiska förmåga att anpassa sitt spel och stämningen av trummorna till de olika musikaliska kraven så lyckades han förstås också där. Notera hur han så elegant glider mellan jazzig low-key till rock i tempobytena i denna ikoniska hippie-pastoral. 

https://www.youtube.com/watch?v=06X5HYynP5E

 

Till sist – och denna fantastiska mini-opera måste bara med – Good Vibrations. Att finna nåd inför den pedantiske Brian Wilson var inte lätt, men visst fixade Hal det. Släpp taget om den övriga instrumenteringen och lyssna bara till trummorna så får du höra ren och skär genialitet i denna komplexa inspelning. 90 timmar inspelad tape finns som förarbetet till slutprodukten!

https://www.youtube.com/watch?v=Eab_beh07HU

 

Jag slutar här, men om du är sugen på lite mer Hal och en liten omväxlande mix av fantastiska låtar där han medverkar så har jag gjort ett litet PS med ytterligare tre mästerliga hits till vilka han bidragit

Lars

 

PS

https://www.youtube.com/watch?v=H_a46WJ1viA

https://www.youtube.com/watch?v=bKTOizdhan8

https://www.youtube.com/watch?v=SbyAZQ45uww

DS