perolarssextiotal

 

Vi visar en äldre bild - det känns bättre!

 

 

Så har vi lagt vårt stora jubileum bakom oss. Kul att få breda ut sig över favoriterna! Tillbaka i vardagen känns det rätt att ta tag i något riktigt nutida: en konsert i förra veckan.  Den största av 60-talets ikoner som fortfarande är aktiv. Jag fick idén att skriva när jag tänkte på att under våra tio år med bloggen är inlägget om Dylans konsert i november 2011 (kolla arkivet till höger) det mest lästa – om det nu inte var Lars inlägg om Bild-Journalen. Nu ska, i ärlighetens namn, sägas att de många läsarna om Dylan kollade nätet dagen efter konserten och då inlägget var snabbt ute hamnade de på denna sida. Lyckostar!! Nåväl, en legend är en legend och måste kollas in och är värd att skriva om även om inlägget denna gång kanske inte når lika många.

 

Bob Dylan är 78 år men åldern var inget man tänkte på under konserten. Redan i första låtens inledning stod det klart att här var en man som kunde ta i. Man var var han, hjälten? Jag satt på motsatt kortsida än scenen, så först efter ett tag upptäckte jag en figur i svart som satt bakom pianot. Där skulle han sitta hela konserten med två snåla undantag när han gick ut på scenen. De som satt bättre till än jag sa att han då dansade.

 

Jag hade kollat låtlistorna från vårens turné och upptäckt, något förvånad, att han spelat exakt samma låtar i exakt samma ordning på varenda ställe när han kuskat runt vår världsdel. Med det sextiotalsfokus jag har var jag tvungen att kolla upp de 11, av 20, låtarna som är från 1997 eller senare. Spelade in dom på ett band, kollade texterna och tränade mig inför konserten.

 

Det skulle jag inte gjort. För även om jag väl känner öppningslåten, fina Things Have Changed, så måste jag vänta tills titelorden uttalades innan jag var säker på att det var samma öppning som tidigare. ”Uttalades” är rätt ord, men kanske ändå inte. För Bob textade konserten igenom så illa att den som ville höra Nobelpristagarens texter hade kommit till fel ställe. Och jag som ville höra vackra låtars kända melodier hade definitivt kommit fel.

 

Nej, när Bob Dylan ger konsert gör han om låtarna. Inte alldeles fullständigt. Hans kompband spelar de rätta ackorden och det måste sägas att de fyra musikerna var toppklass. Hade det bara handlat om dom var det bara varit högsta betyg som gällde. Samspelta. Perfekta.

 

Men låtarna hade andra rytmer, fraserna helt nya betoningar och Bobs sätt att improvisera melodierna var ofta rent jobbiga. Jag må medge mig vara konservativ men centralpunkter i populärmusikhistorien som Like a Rolling Stone och Blowing in the Wild får man inte göra vad som helst med, även om man är upphovsman! Tycker alltså undertecknad.

 

Uppenbarligen tycker landets expertis annorlunda, tidningarna hade genomgående positiva recensioner. Även om det ibland handlade om att Dylan var bättre än vid tidigare, katastrofala spelningar. Jag håller med om att Bobs munspel var härligt. Dessutom var en del av de nya arrangemangen riktigt läckra. Girl From the North Country levererades till exempel i varsamt tempo och kompet reducerat till piano, stråkbas och snyggt svävande steelgitarr. En ursnygg, enkel pianoslinga upprepades genom låten. Köper gärna en piratupptagning av det framförandet!

 

Så vår hjälte kan ännu. Att undertecknad gick dit med fel inställning ska inte få dig som läser tro något annat. Låt mig avrunda inlägget med en låt som spelades förra veckan och som, egentligen, skulle låtit så här. En fin påminnelse från 1997s års hyllade LP om att Bob Dylans storhet mer än väl överlevt det decennium vår blogg egentligen handlar om. Var så god, här är Make You Feel my Love.

https://www.youtube.com/watch?v=9ItmlGRB718

 

Per