Generösa Beatles
Beatles var periodvis generösa med att lämna material till andra artister, både sådant de själva spelade in och sådant de själva aldrig använde på sina plattor. Till det ska läggas den uppsjö av covers som kom i svallet av deras framgångar. Du känner till många av dem med Billy J Kramer, Peter& Gordon och Cilla Black för att ta några ur högen. Men det finns både mindre kända artister och mindre kända inspelningar än de vanliga. Jag tänkte bjuda på några sådana som jag själv uppskattar men som du kanske inte hört.
Jag satt och bläddrade i ett gammalt nummer av tidskriften ”Now & Then” där någon gjort en egen lista av de bästa Beatles – tolkningarna. Högt på den listan hamnade Vance Arnold & The Avengers med I`ll cry instead. Som de flesta vet förvandlades Vance till Joe Cocker som senare hade en jättehit med With a little help from my friends men här kommer alltså Vance´s mer sällan spelade singel från 1964. Lite råare än originalet och inte dum alls.
https://www.youtube.com/watch?v=6a3J93-UUQw
Jackie Lynton var länge okänd för mig. Ursprungligen från Shepperton där han inledde sin musikaliska karriär i kyrkokören. Han började sedan som så många andra hänga på klubbar och lyssna på rock och rockabilly och blev helt tagen. Till sin egen och andras förvåning vann han en poptävling och hamnade i så fint turné-sällskap som Billy Fury, Vince Taylor och Screaming Lord Sutch. I sitt första skivsläpp överraskade han alla med en tolkning av Over the rainbow. Några listframgångar blev det inte vare sig med den eller något annat men han var mycket uppskattad som liveartist. Little child tillhör verkligen inte någon av min Beatles-favoriter, men jag tycker att Jackie fräschar upp den riktigt ordentligt med sitt unga gung.
https://www.youtube.com/watch?v=Z149GKqw148
Nästa är en krävande låt för vem som helst, för här behövs både ett hyggligt register och en rejäl dos soul för att göra den rättvisa. Cliff Bennet & The Rebel rousers hanterar den väl.
https://www.youtube.com/watch?v=CSL73EupKHQ
Jag kan med lugnt samvete säga att det gjorts bättre covers på All my loving, men Herb Albert var så tidstypisk och så ofta spelad, så denna klämkäcka tolkning bör vara med. För du minns väl alla hans landsplågor? Herbs alltså.
https://www.youtube.com/watch?v=WAKMkVUOniE
1970 kunde Shadows inte hålla sina plektra i styr längre (vilket dom kanske borde ha gjort) utan försökte sig på den lukrativa väg stensatt med Beatlestolkningar som så många och inte så få med står framgång anträtt. Vid denna tidpunkt hade Bruce lämnat gruppen och därmed en del av gruppens själ. Men som vanligt visar de prov på teknisk skicklighet men jag tycker Hank låter lite distanserad, nästa ointresserad. Han kunde gjort den mer spännande, tycker jag. Men här bland lite udda tolkningar platsar låten.
https://www.youtube.com/watch?v=upJbh_Adkcc
Chipmunks gjorde många ”tolkningar” av Beatles musik. Dom hör man aldrig numera. Tack och lov!
https://www.youtube.com/watch?v=ZR1tKI10bX0
De som försöker göra något eget av Beatles musik är oftast de intressanta. Ligger man alltför nära originalet så dör covern genast eftersom jämförelsen direkt dyker upp huvudet. Joan Baez ligger ganska nära originalet, men med sin typiska röst med dess fantastiska koloratur erövrar hon ändå detta mästerverk och gör den till sin egen.
https://www.youtube.com/watch?v=78sXzQx0W2s
God fortsättning på sommaren.
Lars
Dion & The Belmonts, överlevare den 3 februari 1959
Dags så att återvända till serien om de artister som var med på Winter Dance Party i USA. Tidigare inlägg hittar du från april och maj i år.
Att det här gänget var med på samma ödesdigra turné som såg tre stjärnor avlida den 3 februari 1959 är inte så känt. Inte konstigt då de inte var med i planet. Det var ju Buddy Hollys idé att få slippa åka buss långa sträckor i den kalla vintern. Erbjudandet om de två övriga platserna gick till hans band men som vi vet var det andra som trängde sig in. Men efter Buddy Holly är Dion & the Belmonts den mest kända konstellationen som var med på turnén.
Dion DeMucci föddes den 18 juni 1939 i Bronx, New York. Han gick med i the Belmonts 1957 som bestod av tre kompisar från samma område, Angelo DÀleo, Carlo Mastrangelo och Fred Milano. Namnen avslöjar gemensam Italiensk bakgrund. De gick i samma skola. Namnet Belmonts tog de från den gata där två av dom växte upp.
Dion hade tidigare spelat in en egen singel som floppat. Även Belmonts hade släppt en singel utan Dion. Snackar vi floppar gäller det även den första singel de gjorde ihop. Men de kände att det funkade ihop så de gav inte upp. Saxspelet i Harlem av hjältar som King Curtis var något som inspirerade Dions vokala stil. 1958 fick de chansen på ett nystartat skivbolag och första singeln var lite av en prototyp för hur dåtidens do-wop-musik skulle låta. Det är Mastrangelos barytone som inleder I Wonder Why
https://www.youtube.com/watch?v=pAPEfdjvTqE
Den kom 22a på listan 1958. Jo, faktiskt inte högre. Ännu en bekräftelse på att listplaceringar inte avgör en låts betydelse. Tre platser bättre blev det för uppföljaren No One Knows.
https://www.youtube.com/watch?v=IyqFxu-MrnY
Inte kanske en klassiker men gruppen höll på att etablera sig. De gjorde en turné hösten 1958 med Coasters, Buddy Holly och Bobby Darin innan de hoppade på Winter Dance Party.
Efter olyckan den 3 februari fick Dion & the Belmonts toppa affischerna på turnén som fortsatte. Hur mycket detta hjälpte karriären är svårt att sia om men strax därefter kom gruppens odödliga klassiker, ett av paret Pomus-Shumans mästerverk, A Teenager in Love.
https://www.youtube.com/watch?v=o-Xvgv92GBc
Med den låtens starka ikonstämpel är det svårt att ta in att uppföljaren faktiskt lyckades ännu bättre. Teenager kom 5a på listan. Where or When, som kom 1960, förblir deras högsta placering, 3a.
https://www.youtube.com/watch?v=MfTZRpCUXc0
Konstigt, eller hur, att den kom högre på listan. Men historien har inte fel: de låtar som håller, de håller! De som inte gör det försvinner.
Nu började de fyras olika musiksmaker störa bandet. Dion var inne på country. De andras preferenser drog annorstädes, en var t ex helt inne på opera. Så Dion hoppade av sommaren 1960. Detta visade sig vara ett framgångsrikt drag för honom. Hans hitrad som soloartist i början på 60-talet är inte dålig, minst sagt. Nu handlar detta inlägg inte om soloartisten Dion så vi nöjer oss med ettan från 1961. Klassiker igen, Runaround Sue
https://www.youtube.com/watch?v=78x9Aeh1kx4
1966 återförenades kvartetten och gjorde en LP som inte gav något intryck. Dion har fortsatt som artist och säger i dag att karriären fick en kick den 3 februari 1959. Detta från den inspiration Dion fått av den 22årige, glasögonprydde som lämnade oss den dagen.
Per
In the summertime
Dags för den årliga utblicken mot den sextiotalspop som behandlar den innevarande årstiden. Det finns ett gott urval av låtar att välja mellan, så här kommer några med inte så lite färgning av mina egna preferenser. Glad sommar!
Denna är förstås oundviklig. Ray Dorset, förgrundsgestalt och sångare, skrev det som blev Mungo Jerrys första singel och största hit. Enligt egen utsago skrev han den på tio minuter under en paus i hans vanliga jobb. Genialt i så fall. Eller genialt i vilket fall som helst. Att denna coola och avspända hyllning till sorgfria sommardagar hade stora listframgångar är ingen gåta. Och kombinationen av banjo och Wolverine är ju oemotståndlig, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=wvUQcnfwUUM
Men annars brukar jag vända mig till Cliff och hans skuggor för att få den riktiga sommarkicken. Den gladpop på temat summertime som han serverat i så många olika former är svår att gå förbi. Därför blir det dubbelt upp med Cliff. ”Summer holiday” var en film som, förutom denna låt, levererade ett antal listettor. Denna är en hemproduktion av teamet Welch/Bennet.
https://www.youtube.com/watch?v=-DxqdIA75sc
Upphovsmannen till nästa Cliff-låt är Jerry Keller som hade en räcka listframgångar med den. Cliffs version gavs inte ut som singel men är minst lika bra som den föregående. Samma lättsamma äntligen-sommar-tema och nästan textmässigt en surf-låt.
https://www.youtube.com/watch?v=FD6UanyAI9I&feature=share
Lite mer realistisk är kanske nästa exempel. Här handlar det inte om ett efterlängtat sommarjobb, utan om ett påtvingat sådant. Eddie Cochran skrev den tillsammans med sin manager Jerry Capehart och här får vi den dystra skildringen av jobbet som hindrar sångens jag att göra just allt det roliga som ett sommarlov har att erbjuda. Just nu föredrar jag den här mer sällan spelade versionen. Lite pre-punk verkligen.
https://www.youtube.com/watch?v=kC4S13jcki4
Komponerad redan i mitten av trettiotalet till operan Porgy and Bess har den ikoniska sommarlåt bitit sig fast i vårt kollektiva musik-medvetande. Och undra på det! Billie Holidays version är den kanske mest kända av de mer än 25 000 inspelningar som gjorts. Den är en betvingande mix av laid-back jazz och sydstatsblues som går rakt in i hjärteroten och förflyttar lyssnaren till heta, mörka sydstatsnätter.
https://www.youtube.com/watch?v=0f12GBhib1k
Låt mig avsluta med en personlig utvikning med en låt som kanske textmässigt inte är en direkt sommarlåt, men som på samma sätt som den föregående förflyttar dig till den amerikanska södern. För mig är den, av någon anledning, helt förknippad med sommar. Och så ger den mig ett tillfälle att få bjuda på den underbara rösten.
https://www.youtube.com/watch?v=6ibV3tCDvd8
Trevlig fortsättning på sommaren, bäste läsare.
Lars
Bob Dylan, Globen 26 juni 2019
Så har vi lagt vårt stora jubileum bakom oss. Kul att få breda ut sig över favoriterna! Tillbaka i vardagen känns det rätt att ta tag i något riktigt nutida: en konsert i förra veckan. Den största av 60-talets ikoner som fortfarande är aktiv. Jag fick idén att skriva när jag tänkte på att under våra tio år med bloggen är inlägget om Dylans konsert i november 2011 (kolla arkivet till höger) det mest lästa – om det nu inte var Lars inlägg om Bild-Journalen. Nu ska, i ärlighetens namn, sägas att de många läsarna om Dylan kollade nätet dagen efter konserten och då inlägget var snabbt ute hamnade de på denna sida. Lyckostar!! Nåväl, en legend är en legend och måste kollas in och är värd att skriva om även om inlägget denna gång kanske inte når lika många.
Bob Dylan är 78 år men åldern var inget man tänkte på under konserten. Redan i första låtens inledning stod det klart att här var en man som kunde ta i. Man var var han, hjälten? Jag satt på motsatt kortsida än scenen, så först efter ett tag upptäckte jag en figur i svart som satt bakom pianot. Där skulle han sitta hela konserten med två snåla undantag när han gick ut på scenen. De som satt bättre till än jag sa att han då dansade.
Jag hade kollat låtlistorna från vårens turné och upptäckt, något förvånad, att han spelat exakt samma låtar i exakt samma ordning på varenda ställe när han kuskat runt vår världsdel. Med det sextiotalsfokus jag har var jag tvungen att kolla upp de 11, av 20, låtarna som är från 1997 eller senare. Spelade in dom på ett band, kollade texterna och tränade mig inför konserten.
Det skulle jag inte gjort. För även om jag väl känner öppningslåten, fina Things Have Changed, så måste jag vänta tills titelorden uttalades innan jag var säker på att det var samma öppning som tidigare. ”Uttalades” är rätt ord, men kanske ändå inte. För Bob textade konserten igenom så illa att den som ville höra Nobelpristagarens texter hade kommit till fel ställe. Och jag som ville höra vackra låtars kända melodier hade definitivt kommit fel.
Nej, när Bob Dylan ger konsert gör han om låtarna. Inte alldeles fullständigt. Hans kompband spelar de rätta ackorden och det måste sägas att de fyra musikerna var toppklass. Hade det bara handlat om dom var det bara varit högsta betyg som gällde. Samspelta. Perfekta.
Men låtarna hade andra rytmer, fraserna helt nya betoningar och Bobs sätt att improvisera melodierna var ofta rent jobbiga. Jag må medge mig vara konservativ men centralpunkter i populärmusikhistorien som Like a Rolling Stone och Blowing in the Wild får man inte göra vad som helst med, även om man är upphovsman! Tycker alltså undertecknad.
Uppenbarligen tycker landets expertis annorlunda, tidningarna hade genomgående positiva recensioner. Även om det ibland handlade om att Dylan var bättre än vid tidigare, katastrofala spelningar. Jag håller med om att Bobs munspel var härligt. Dessutom var en del av de nya arrangemangen riktigt läckra. Girl From the North Country levererades till exempel i varsamt tempo och kompet reducerat till piano, stråkbas och snyggt svävande steelgitarr. En ursnygg, enkel pianoslinga upprepades genom låten. Köper gärna en piratupptagning av det framförandet!
Så vår hjälte kan ännu. Att undertecknad gick dit med fel inställning ska inte få dig som läser tro något annat. Låt mig avrunda inlägget med en låt som spelades förra veckan och som, egentligen, skulle låtit så här. En fin påminnelse från 1997s års hyllade LP om att Bob Dylans storhet mer än väl överlevt det decennium vår blogg egentligen handlar om. Var så god, här är Make You Feel my Love.
https://www.youtube.com/watch?v=9ItmlGRB718
Per
