perolarssextiotal

Trummisar. Eller batterister eller percussionister. Dömda till en plats längs bak i sättningen ända tills Sandy Nelson dök upp. Nåja, det kanske var en överdrift, men Sandy var tidigt ute med att ge ut plattor där trummorna var soloinstrumentet. Men, liksom med basisterna, är trummisarna underskattade vad gäller betydelsen för gruppens sammantagna sound. Många grupper lutade sig tungt mot bastrumman som takthållare och missarna i foten som skötte denna påverkade förstås på ett avgörande sätt slutprodukten. Som du förstår kommer jag nu att ranka mina tre favorittrummisar. Jag vidhåller att förmågan att hålla takten är den viktigaste (och av många underskattade) förmågan, men som vid alla instrument kan skickliga utövare både utveckla spelet och skapa ett eget, personligt sound.

So – here we go.

Om det ofta är så att trummisen är den som bestämmer rytm och takt så gällde motsatsen för Mitch Michell i The Jimi Hendrix Experience. Här var det den vildsinte, lynnige och ack så improvisationsvillige gitarristen som styrde. Jag såg dem live ett par gånger och noterade att Mitch ibland desperat försökte hänga med i Jimis excesser. Mycket av improvisationerna var nog väl inövade men ville man veta vilka som var ”äkta” så var det en god sak att räkna svettdroppar i pannan på Mitch. Med tanke på uppdraget kan man inte annat än att beundra det sätt han genomförde det på och han matchade väl Jimis spel. En välförtjänt tredje plats.

https://www.youtube.com/watch?v=qcP7VbwXFFo

Vem, förutom Keith Moon, skulle kunnat spela trummor i The Who? Vem? Keith var, sägs det, skvatt galen även om jag för min del tror att det i många fall också rörde sig om en väl odlad image. Trots det vilda utspelet så var han minutiöst noggrann vid trummorna som blev ett omistligt inslag i The Whos musik. Kriget om publikens uppmärksamhet som han och Pete Townshend ständigt utkämpade kan väl sägas sluta oavgjort även om bägge i slutändan slog sönder sina instrument. Dock var Keiths spel nästan pedantiskt korrekt medan Pete inte så sällan slarvade, kanske som en del i hans image? Lika välförtjänt tar Keith andraplatsen.  

 https://www.youtube.com/watch?v=7BmkBroiw1s

Nummer ett – den elegant gentlemannamässige trummisen i Rolling Stones, Charlie Watts. Ursprungligen kom han från jazzen och det kom att avspeglas också när han landade i det ostyriga rockbandet. Själv sa han att han inte hade en aning om hur man spelade rock på trummor innan Mick lärde honom. Kanske sant, men kanske lika gärna ett tecken på hans ödmjukhet. Jag är ingen kännare vad gäller trummor, men vågar mig på att säga att Charlies spel är så karaktäristiskt exakt, jazzigt mjukt och avslappnat att jag nog skulle känna igen det också i en annan miljö. Bäst kommer han förstås till sin rätt i balladmiljöer. Vill man höra hans kreativitet så är ”Exile on Main Street” ett bra ställe att lyssna in sig på. I min värld självskriven numero uno.

https://www.youtube.com/watch?v=UYfFrb6ZECY

Ja, ja nu kommer frågorna och invändningarna – men Ringo då (och kanske John Bonham)!? Jovisst är han snubblande nära topp tre, men det som talar mot honom är att det är ruggigt svårt att höra på en Beatles-platta om det är han eller Paul som spelar. Hans trumspel är svårslaget men inte lika karaktäristiskt som de ovan nämnda. Så det så.

Jag avsluta med en hommage till Sandy som fortsatte sin karriär också efter det att han förlorat sin ena fot i en motorcykelolycka. Det är stil, det!

https://www.youtube.com/watch?v=edksYp0t-Jo

Nästa vecka tar vi oss an sologitarrister.

Lars