Längst fram står …
Sologitarrister och duktiga sådan finns det en uppsjö av. Inte heller här får bara tekniken räknas in utan också det personliga soundet, kreativiteten och min personliga smak. Något annat vore förstås omöjligt. Detta öppnar också för kreativ och saklig kritik inför vilket jag är öppen och förstående. Framför allt lär det bli den personliga smaken som initierar sådant. Gott så.
Trots att denne min tredje plats i nästan alla enkäter och listor hamnar i topp så blir det inte mer än en tredje i på min. Så när jag inte sätter Jimi främst så blir det nästan så att jag får argumentera för att han inte kommer högre snarare än att motivera att han är på toppen i min lista. Tekniskt sett är han förstås i det närmaste oöverträffad och hans kreativitet och nyskapande kan ingen ta ifrån honom. Men ändå – jag tycker hans register är ganska begränsat. Det är fullt spett hela tiden med fuzz och rundgångar och ylande som tar andan ur en, men det blir liksom julafton varenda dag om du förstår hur jag menar. Vem orkar med ett sådant överflöd, en sådan myckenhet, ett sådant drag en sådan extra allt vareviga dag året runt, vareviga låt (ja, ja undantag finns). Så – det blir en välförtjänt tredjeplats.
https://www.youtube.com/watch?v=_PVjcIO4MT4
Andraplatsen tas av Hank B Marvin, Shadows ikoniske gitarrist. Nästan samma situation här – för Shadowsälskaren är denne den givne ettan i alla lägen, men här är dessa inte lika ense med listorna och omröstningarna. Hank har faktiskt en rätt undanskymd och lite oförståerlig sådan i många sammanhang. Kolla exempelvis Billboardlistorna över bästa. Han har nästan samma problem som Jimi om än i det omvända. Hans teknik är så skicklig och hans ton så snällpoppig, om uttrycket tillåts, att långa sessioner med honom i mina OA-6:or ibland blir lite vällinglika. I lagoma doser är han emellertid gudalik i sitt spel som närmast kan liknas vid ett rakblad i våt sammet. Varsågod här är nummer två.
https://www.youtube.com/watch?v=oGXoCnjA_x0
Nummer ett. Obestridd i min värld. Nyskapande på ett sätt som skapat generationer av epigoner och en teknisk färdighet som står få, om ens någon, efter. Alla som försökt sig på det enklast riff som Chucken skapat märker snart att spännvidd mellan pek- och lillfinger måste vara som en lagårdsdörr. Att det ser enkelt ut betyder inte att det är enkelt. Och även om man lyckas få till tekniken så låter det inte som när Chucken spelar. Det gör det bara när han spelar. Hans sätt att röra sitt vänstra lillfinger har öppnat helt nya musikaliska dörrar med engagerande, smart och jazzigt coola riff. Han både kompade och spelade solo i samma ögonblick. Och då har jag inte ens sagt något om hans förmåga att skriva odödliga hits. Återigen, ohotad!
https://www.youtube.com/watch?v=ZLV4NGpoy_E
Nästa inslag avslutar vår exposé och då ska vi ha en kompgitarrist till vår supergrupp.
Lars
Hmm, Lars. Jimi trea! Men jag kan inte säga emot dig. Både han och Eric Clapton har fått mycket av sin legendstatus i efterhand. Chucken känns lite given. Hank var legend redan då för oss som var där. Hoppas bara att fler läsare vill kommentera.
Jag var nästan inställd på att läsa hur Du skulle förklara hur Du kunde undvika Hank.
Att han inte alltid toppar listor över världens bäste sologitarrist beror på att de flesta av dessa listor framställdes av 35-åringar i U.S.A. som aldrig har vare sig hört eller hört talas om honom.
Jag ser med stor nyfikenhet fram emot vilka kompgitarrister som kan finna nåd i Dina ögon ...
Jaså, det anade du Peter trots att du att jag är ett Shadows-fan? Men jag förstår att du inte är överens med min motivering för att han inte hamnade först.
