I bakgrunden …
Så är det dags för bäste kompgitarrist för att få ihop vår supergrupp. Också här finns en del att välja på men det är inte lika trångt som på andra platser kanske. Många kompgitarrister gjorde inte annat än just det, kompade. Låg där taktfast med sina runda barréackord och gjorde inte så mycket mer väsen av sig. Vi söker den nyskapande eller den som påverkade musiken starkare än med att lägga en ljudmatta framför vilken sologitarristen kunde utföra sin ekvilibristik. Några finns det emellertid och här är jag säkrare än någonsin på min topp ett. So without no more ado.
Om jag känner mig rätt bekväm med ettan och tvåan så vållar denna trea mer besvär. Alla grupper hade, likt Led Zeppelin, inte alltid en kompgitarrist där orgeln istället fick en roll. John Lennon är förstås aktuell men jag vill ju inte med denna lilla exposé formera Beatles igen. Nej jag stannar för David Crosby vars karriär ju på allvar tog fart som kompgitarrist i The Byrds. Hans fortsatta karriär bekräftar väl också att han är konkurrenskraftig och han får ett plus för sina (med-)kompositioner.
https://www.youtube.com/watch?v=e8QypoBpQqI
På andra plats Keith Richards. Keith Richards? Utropar nu läsarna, i kör, Rolling Stones sologitarrist?! Jag förstår reaktionen men Keith började sin bana i Rolling Stones som just kompgitarrist bakom Brian Jones och var förstås en utmärkt sådan. Efter det att Brian försvann ur gruppen så var hans roll lite till och från med Dick Taylor och när det krävdes kunde han ta ett steg tillbaka och låta Dick excellera. Han har flera gånger sagt att hans spel bygger på ackord och rytm snarare än att han försökte vara ”the fastest in the West”. Han spel är ju, som bekant inspirerat av Chuck Berry som ju aldrig riktigt skilt på komp- och solospel, det blir något mitt emellan. Där landar också Keith tydligt, inte minst när han tränat in den så kallade öppna G-stämningen vilket gjorde att han kunde ”enfingerspela” många barréackord. Att kompa Chuck Berry, har många vittnat om, var ett av de svårare uppdragen. Denne var inte mycket för repetitioner utan överlämnade till det ofta tillfälliga kompet att bara ”hänga på”. Den som klarar det är en stor kompgitarrist. Här är beviset.
https://www.youtube.com/watch?v=5madtiLf7DI
Ettan är som sagt självklar. I skuggan av Hank skapade han en mjuk bakgrund utan vilken Hanks rakbladsvassa solospel inte kommit till sin rätt. Tekniskt fulländad förstås, men det är just anslaget och den varma färgen i hans spel som är så betydelsefull. När man är så precis på tonerna som Hank är så finns alltid risken att det smyger sig in en kyla (läs till exempel Spotnicks) men Bruces värme balanserar som sex droppar vatten i en fyra Laphroaig en fredag afton. Takes the edge off.
Många amatörgitarrister har sökt efterlikna detta oefterlikneliga sätt att lägga en ljudmatta. Bortsett från de tekniska brister som genast uppenbarar sig vid sådana försök så föreligger det också ett missförstånd. Många tror, likt jag själv länge trodde, att Bruce på alla skivor laddade sin Fender, men istället låg där en brummande akustisk Gibson av J-modell. Detta har jag fått mig förklarat av gode vännen Peter Friberg, sannolikt en av Sveriges främsta Shadows-kännare.
Så det var egentligen inte en fight. Bruce är självklar.
https://www.youtube.com/watch?v=NoN6AKPGkBo
Lars
Men Lars: Nu hamnade du väl lite snett?? Jag kan köpa din förstaplats men den hårda konkurrensen kommer ju från John Lennon, enligt egen utsago "usel gitarrist men världens bästa kompgitarrist"!! Varje gång jag håller föredrag om Beatles och spelar She Loves You nämner jag detta.
Per: För John Lennons egen skull så sluta använda citatet."Världens bästa kompgitarrist" är fullständigt absurt! Lars har redan hittat honom och Du höll med! Sammnfattningsvis vill jag som Shadows-nörd säga att tre av fyra är jag riktigt, riktigt nöjd med. Snyggt jobbat Lars!
Hej Peter! Din tredje mening förstår jag inte riktigt men det spelar nog ingen roll. Johns betydelse som gitarrist i Beatles är underskattad. Förutom sitt härliga samspel med de andra visar han bl a på vita albumet hur bra han är ensam. Men att smaken är delat är ju ngt vi popnördar kan leva med!
Per: Jag menar att Lars plockade Jet Harris bland basisterna, Hank Marvin som sologitarrist och Bruce Welch som kompgitarrist. Endast i kategorin trummis
saknas en representant, så i tre av fyra kategorier återfinner Du nuvarande eller tidigare medlemmar i The Shadows och det är jag glad för.
Det är jag också!/Per
Det var både roligt och knepigt (om man som jag tog det lite på allvar). Tänkte faktiskt inte på att det blev tre nominerade från Shadows. När jag började fundera så hade jag dem inte i siktet så att säga. Men moget övervägande gjorde att det blev som det blev. Roligt att ni blev nöjda även om jag gissar att era listor skulle se annorlunda ut.
