Beatles och Dylan – rätt OK julklappstips, eller hur?
På bloggen bjuder vi gärna på julklappstips. Hösten har bjudit på två skivsläpp som båda är givna, milt uttryckt.
Att Beatles Abbey Road skulle komma i lyxutgåva var aviserat. Lars presenterade LPn för ett par månader sedan i inlägget “Tänk att sluta så på topp” som jag rekommenderar (klicka till höger) och där kommenterade jag den fantastiska remix som Giles Martin nu gjort.
Den – som man kunde vänta sig – ursnyggt gjorda lådan innehåller också en blue-ray-variant av LPn och två CD med 19 utdrag från inspelningarna plus demos av Goodbye och Come and get it, låtar som gavs bort. Vidare arbetsversioner av The Ballad of John and Yoko och Old Brown Shoe som blev en singel.
Det är naturligtvis kul att lite vara med vid inspelningarna och höra snacket men, ärligt talat, det är sällan håret reser sig på lyssnaren av njutning. Visst finns höjdpunkter som I Want you so Heavy med tre minuters ös på orgeln från Billy Preston. Here Comes the Sun där Ringo kommer loss ordentligt i det instrumentala mellanspelet är ett annat spår jag gärna hör en gång till. Vi får en 16 minuter arbetsversion av medleyt där Her Majesty ligger i mitten. Den lades sedan sist på sid 2 genom ett misstag som accepterades.
Lådan innehåller många bilder. Vi får utförliga beskrivningar av varje låt och hur den spelades in. Artiklar om gruppen våren 1969 och hur albumet mottogs. Överraskande negativt, faktiskt. Sedan, så klart, en artikel om omslaget och de sex foton som togs när de vandrade fram och tillbaka över gatan den 8 augusti 1969.
CD 1 ger oss 15 outtakes från John Wesley Hardin och Nashville Skyline. Dominerande intryck är att versionerna överlag är lika det som släpptes. Men vi hör det gärna igen! En kul sak är utgåvans enda outgivna Dylanlåt, Western Road, en blues med rejält pianosolo.
Betydligt mer spännande är då de 28 spåren med Johnny Cash. På 60-talet var klyftan djup mellan countrymusiken, vars musiker ofta stödde Vietnamnkriget och gärna viftade med flaggan, och rockmusiken som i mycket representerade motsidan. De två framstod som ikoner på respektive sida men var i själva verket kollegor som respekterade varandra. Här jobbar de ihop.
Vi får några kompositioner av respektive och covers som That´s all right Mama och Mystery Train. Att de två är en perfekt sångduo är kanske att ta i men Bobs andrastämma runt Johnnys tunga röst fungerar härligt och visst är det mysigt att höra dessa ikoner tillsammans. När Bob lägger andrastämman på Ring of Fire ryser hela min själ! Eftersom någon lagt ut den på You Tube måste vi länka:
https://www.youtube.com/watch?v=DzTl3a-MfA0&list=RDDzTl3a-MfA0&start_radio=1
Som ett extra litet bonus får vi också höra Carl Perkins spela gitarr på sin egen låt Matchbox. Som en snygg avslutning på Cash-avdelningen bjuder CD 3 på två outtakes från Self Portrait i form av Ring of Fire och Folson Prison Blues. Två suveräna versioner som man inte begriper hur Bob kunde utlämna från originalet. CD 3 avrundas med fem låtar tillsammans med en annan legend, Earl Shruggs. Sedan lämnade Bob Dylans Nashville för att inte återvända.
OK, ingen av dessa utgåvor håller inte riktigt samma otroliga nivå som tidigare återutgivningar. Men visst ska de stå i samlingen! Abbey Road är en så bra LP att bara remixen är värd inköp. Och vem vill inte ha 28 spår med Bob Dylan och Johnny Cash?
Alltså, Jultomten: Skynda dig att handla! Julaftonen är snart här. Mottagaren blir lycklig, jag lovar!
Per
Beatles och Dylan. Bättre julklappar finns inte. Tack Per för ett intressant och sakkunnigt inlägg och God Jul alla!
