perolarssextiotal

För oss som aldrig kan släppa sextiotalets fantastiska musik är det självklart att vi måste uppmärksamma att det idag (16 augusti) är exakt på dagen 50 år sedan rockhistoriens mest ikoniska händelse överhuvudtaget ägde rum. Det var helgen 15 – 17 augusti 1969 som 30 band och artister spelade på en festival som samlade uppemot halva miljonen åskådare.

Woodstockfestivalen förblir den mest omtalade och mytomspunna symbolen för en hippiekultur som bara kunde finnas i USA och på den här tiden. I förra veckans inlägg tog Lars fram ett par dystrare sidor av den. Vi som beundrande såg på från denna sida Atlanten noterade de fräcka färgerna, talet om fri kärlek, protesterna mot Vietnamkriget och – framför allt annat – den läckra musiken som utmanade konventioner hur pop skulle låta.

Historien kring festivalen har berättats flera gånger och många artiklar kan väntas denna helg. Här tänker jag beröra två aspekter som inte uppmärksammats så mycket.

Att festivalen fått sådan status i rockhistorien beror till stor del på arrangörernas ambitiösa sätt att dokumentera den. De gjorde en brakförlust på själva arrangemanget men intäkterna från skivor och film kompenserade med råge. I Europa beundrade vi den trippel-LP som släpptes våren 1970. Bara det tredelade omslaget var ju läckert! Där fick vi ett snyggt urval låtar. Ett par spår med uppmaningar från scenen gav oss i tonårsrummen hemma i Sverige i alla fall en smula känsla av närvaro.

Samtidigt kom också den tre timmar långa dokumentärfilmen. Snyggt gjord med många favoritnamn på scenen. Bilder med nakna, lerbadande människor visade en miljö som bara kunde finnas i det spännande landet långt borta. 1971 kom ytterligare en dubbel-LP. Att The Band, Blood, Sweat and Tears, Grateful Dead och Creedence Clearwater Revivial alla spelade på Woodstock visste vi inte då eftersom de, av olika skäl, inte var med vare sig i filmen eller på skivorna.

Sedan har det kommit flera jubileumsutgåvor. 1994 kom en 4CD-box och 2009 en med 6 CD. I år kan vi köpa 10 CD i en låda för 1.700 spänn. Dock tror jag det är för sent för den utgåva som kom den 2 augusti: 38 CD med allt som spelades under de tre dagarna där varje artist får en eller två skivor. Tyvärr begränsad till 1.969 (så självklart!) ex så de 900 dollar + moms jag var beredd att satsa får gå till annat. Vill ni veta mer, kolla länken. Klicka på filmen till vänster:

https://store.rhino.com/woodstock-50-back-to-the-garden-the-definitive-anniversary-archive-1.html

Jag vet inte om någon annan jubileumsartikel gör jämförelsen med 1985 års Live Aid. Jag tycker det ligger nära till hands. Woodstock innebar genombrott för Joe Cocker, Ten Years After och Santana som skulle gå mot stora karriärer. Även om artister som Stones och Dylan saknades hade festivalen flera andra stora namn. Hendrix var störst men där fanns också Jefferson Airplane, Sly & The Family Stone, Janis Joplin, Joan Baez, Canned Heat och The Who plus de fyra ovan som inte var med i filmen. Åtminstone två låtar satte ett intryck som länge kommer att finnas kvar säkert 50 år till. Ni fattar nog vilka jag menar redan innan ni kollar länkarna.

https://www.youtube.com/watch?v=dATyZBEeDJ4

https://www.youtube.com/watch?v=MwIymq0iTsw

Live Aid var välorganiserad med två arenor, direktsändning över jordklotet med pengainsamling till svältens Afrika. Men spelades där spännande musik? Nja, U2 gjorde fantastiska 20 minuter och Queen en slags come-back. Men i övrigt gavs inga bestående intryck. Nej, Live aid var en förutsägbar uppvisning av musik vi redan kände till, ofta oinspirerat framförd även av stora namn. Därför har den inte varit föremål för jubiléer trots att det gått 34 år.

Woodstock var däremot en omtumlande uppvisning av en samtidskultur och musik som var spännande och fortfarande känns rolig att återvända till. Gör det nästa vecka när Lars skriver!

Per