perolarssextiotal

Man kan strida om när det riktiga sextiotalet slutade bortom själva datumet. Oftast refereras till en musikalisk händelse som Beatles sista konsert på taket på deras Apple-kontor på Savile Row den 30 januari 1969. Och för all del så var det väl en händelse som var symbolisk när gruppen tog farväl som live-band, det band som utan någon konkurrens både formade musiken och förkroppsligade den positiva, revolutionerande och ungdomliga tidsandan.

Det finns emellertid några händelser som var betydligt mörkare och dramatiska än alla musikaliska slutpunkter. Händelser som på ett tydligt sätt visade att den glada naiviteten och framtidstron hade ersatts av något annat.

I skrivande stund är det jämnt 50 år sedan Charles Mansons medlemmar i den kult han ledde mördade Sharon Tate, gravid i åttonde månaden, och fyra av hennes vänner i hennes hem. Morden präglades av onormal grymhet och hade inslag av tortyr. Ett vansinnesdåd, kort sagt. Mördarna var förstås, höll jag på att säga, helt påtända. Manson var kultens obestridde ledare och inspiratör och hans åsikter präglades förvånande nog av anti-kapitalism och omsorg om miljön. Han var således en av de sista hippisarna från sextiotalet, en rörelse som var på väg att drunkna i ett hav av droger. Manson stod periodvis Beach Boys nära och ville själv göra karriär som musiker. Istället kom han att genom sitt dåd bli en av dem som satte punkt för kanske världens mest fantastiska musik- och kulturdecennium. Resterna av hippierörelsen hämtade sig aldrig efter mordet på Sharon Tate. Manson fann hemliga budskap till honom från den grupp han beundrade mest i just denna mörka låt.

 https://www.youtube.com/watch?v=9p9UficlHnQ

Med Peace and love kan man väl sammanfatta tidsandan under sextiotalet. Anti-våld, tolerans och en härlig, underbar naiv framtidstro var självklara ingredienser, även om de tyngre drogerna mer och mer vann terräng. Från en enstaka joint på en Dylankonsert till experiment med LSD-trippar vidare till kokain och heroin blev utförsresan snabb för många. I Haight- Asbury i San Fransisco fanns hippierörelsens hjärtpunkt. Det är inte en slump att Grateful Dead hade sin bas där under stora delar av sextiotalet och ironiskt nog bodde också Charles Manson där under ett par år. Det på ytan idylliska livet i kvarteren genererade en hel del musik, men i slutet av sextiotalet hade motorcykelgängen tagit över och drogromantiken hade övergått i drogtragik. En slutpunkt så god som någon.

https://www.youtube.com/watch?v=NSW_hD-nR5g

I början av december 1969 genomfördes Altamont Free Concert i norra Kalifornien. Den skulle präglas av Peace and love – stämningen och många stora band var där som Santana, Jefferson Airplane och med Rolling Stones som slutakt. Man kan fråga sig hur man tänkte när man anlitade Hells Angels som ordningsvakter. Greatful Dead hade samarbetat med dem tidigare utan allvarligare konsekvenser och nu landade Rolling Stones på en scen som bevakades av dessa ökända våldsverkare. Peace and love, my ass!

Dessvärre gick det som det gick. Frustrationen bland besökarna ökade och i takt med det också våldet. Det blev en krutdurk med HA som den tändande gnistan vilket ledde till artonårige Meredith Hunters död. Mick Jaggers patetiska försök att bringa ordning i kaos under spelningen av ”Under my thumb” kan gott också tjäna som en slutpunkt för sextiotalet. Det är inga vackra scener när decenniet dör.

https://www.youtube.com/watch?v=vRQaqmP7QGY

Lars