perolarssextiotal

 

Detta inlägg handlar inte om hans stora hit, ”Spirit in the sky”, inte alls, även om Norman Greenbaum är mest känd för denna låt. Han hade emellertid ytterligare några som etablerade sig på listorna om än i de nedre regionerna.

 

Men för formens skull och som en påminnelse om en genial låt så spelar vi den.

https://www.youtube.com/watch?v=-cXrEPNvRO8

 

Nå då till det egentliga ämnet för detta inlägg som rör sig om en singel i en av mina många gömslen för sådana.

 

Det speciella med denna singel är att när den tas fram i goda vänners lag inte sällan ger höjda ögonbryn, frågande blickar och inte heller sällan genererar den direkta frågan varför jag någonsin tog på mig kostnaden för att införskaffa den? Jag vet faktiskt inte när och hur den kom i min ägo, den har liksom alltid funnits där och jag älskar låten. Detta påstående väcker i sin tur då och då följdfrågor av typen ”är du galen”? Den goda stämningen börjar skava och mina tvehågsna argument om att den är coolt laidback och lite kul med sin stolliga text bemöts ofta med att den är tungfotad strunt och att den måste ha skrivits under inflytande av illegala rökverk.

 

Tja, inte vet jag, men av någon anledning tillhör denna bagatell (jo det medger jag) med sin sydstatsinspirerade countryrock en av mina favoriter även om jag inte placerar den på någon egen topplista. Texten är också tänkvärd eftersom om det verkligen är så att äggplantan åt Chicago så kan det ju också drabba din stad, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=b-Lc0Lra9cI

 

Låten gjorde inte några större avtryck på listorna men uppenbarligen inspirerade den till både tolkningar och parafraser och inte bara för att göra narr av den. Big Maybelle, som rörde sig i gränslandet mellan jazz och r&b gjorde en känslosam tolkning om än med en lustig twist. Maybelle hade stora framgångar under andra hälften av femtiotalet och introducerade rockabillyn långt före Jerry Lee. Och vilken röst!

https://www.youtube.com/watch?v=_mg3D0zm7X8

 

Redan 1976 gjorde Hawkwind en instrumentallåt vars titel om inte annat gjorde klart vilken inspirationskällan var. Titeln? “The Aubergine That Ate Rangoon” förstås!

https://www.youtube.com/watch?v=aTLhqU8Sip4

 

En sentida hommage gjordes av Tom Paxton på hans album ”Fun food songs”, en passande miljö för en låt av denna kaliber. Paxtons variant blev ”The pizza that ate Chicago” i sin hemskhet närmast överträffande den aggressiva äggplantan.

https://www.youtube.com/watch?v=8F6D7UBgDoE

 

Avslutningsvis ytterligare en blinkning till ursprungslåten. Känsliga tittare varnas dock.

https://www.youtube.com/watch?v=NtEpqlrwX5c

 

Så, singeln i min box har verkligen inte gått spårlöst förbi vilket väl borgar för kvalitén på samma sätt som att jag gillar den också är en kvalitetsstämpel. Eller hur?

Lars