perolarssextiotal

1967. Summer of love. Och året då Beatles med LP:n Sgt Pepper stal showen. Och året då Velvet underground debuterade med sitt lika ikoniska album, The Velvet Underground & Nico. Det första höjt till skyarna av en praktiskt tagit enig kritiker- och lyssnarkår, det andra betydligt mer ifrågasatt och närmast misstänkliggjort utanför den nyfrälsta kretsen av fans. Bägge dock lika märkliga och i perspektiv med stor påverkan på musikvärlden. Jag har alltid betraktat dem som i någon mening varandras motsatser och att de därför visar på den stora spännvidd som det som vi kallar sextiotalspop har.

Så några tankar om detta.

Vid första genomlyssningen kan Pepper framstå som ljus och lättsam i jämförelse med Velvet och visst är det så, men de delar också en del drag. Till exempel finns det exempel på den socialrealism (som Kinks gjorde så framgångsrik) hos bägge.

Beatles hade provat den stigen tidigare med bland annat ”Eleanor Rigby” och på Pepper finns några, om än skruvade, exempel på genren som i ”A day in life” och skämtsamma ”When I´m Sixty-Four”. Det bästa provet tycker jag emellertid är ”She´s leaving home” där den tidstypiska och oöverbryggliga generationsklyftan behandlas. Jordnära och medkännande tar de närmast de konservativa och oförstående föräldrarnas parti och den saknar helt inslag av den Lennonska ironin och distansen. I flera böcker om Beatles nämns den bland de främsta i deras produktion.

https://www.youtube.com/watch?v=VaBPY78D88g

Om Beatles realism präglas av känslor så är Velvets rå, realistisk och distanserad. Här finns ingen medkänsla eller förståelse. Lou Reeds beskrivning av abstinens, för den som aldrig varit i närheten av heroin, är sådan så att alla frestelser att experimentera snabbt rinner ut i sanden. Jag tycker det är genialiskt när Lou skriver att huvudpersonen som är på jakt efter en efterlängtad fix har ”Twenty-six dollars” i handen. Alltså inte tjugofem, avsedda just för detta köp utan vartenda öre han lyckats skrapa ihop. Man känner i musikens dunkande, stressade hjärtslag hur illa han mår och får nästan en känsla av hur det känns att slippa detta när han tar sin spruta. Sådant skriver man inte utan erfarenhet. Genialt.

https://www.youtube.com/watch?v=hugY9CwhfzE

En annan beröringspunkt, om man så vill, är förmågan att förmedla en stämning, inte i första hand genom orden, som egentligen bara fungerar som förstärkare till musiken. Det rör sig naturligtvis om ett samspel, men texten blir i vissa låtar så beroende av musiken att ett annat komp hade givit ett helt annat budskap. För Beatles del har jag valt ”Fixing a hole” som, även om det spekulerats om heroinbruk också här, med sin enkla text a la Paul nog beskriver hans reparationsmödor på hans skotska gård. Den nästan meditativa melodin och Pauls hjärtslagsliknande och återhållna basspel hade förtjänat en bättre text som matchade detta (på samma sätt som ”While my guitar gently weeps” borde ha fått en vettig text). Nu blev ”Fixing” närmast en bagatell som drunknade i de andra mästerverken istället för att ta sin rättmätiga plats bland dem.   

https://www.youtube.com/watch?v=Q-EUwlV1bSE

För Velvets del illustreras deras förmåga att förmedla en stämning bäst i ”Venus i furs”. Läser man texten och tänker sig en lättsammare och rappare melodi skulle texten i sin övertydliga flirt med sadomasochismen kunnat bli en ironisk bagatell. Men den tunga rytmen och Cales djävulska fiol gör den, i ordet verkliga bemärkelse, dödsallvarlig. Här kan man känna svetten, smärtan och erotiken i utmaningen mellan dominans och underkastelse. Här ges inget utrymme för distans, ingen nåd, man dras obönhörligen in i den bisarra lekens allvar.

https://www.youtube.com/watch?v=AwzaifhSw2c

Lars