perolarssextiotal

 

Detta inlägg får gärna läsas som reklam. Inspirationen kommer från ett specialnummer av tidskriften Vintage rock som förhoppningsvis finns kvar i Pressbyrån när du läser detta. Tidningen om Little Richard är suveränt bra.

 

Jag tror att vare sig Lars eller jag kan komma på någon rimlig förklaring till att vi inte skrivit om Richard Penniman under de många år bloggen funnits. Som jag kan minnas i alla fall. Synnerligen hög tid att ta igen det, tycker jag.

 

Att Little Richard var en slags råmodell till rockmusiken tror jag ingen kan förneka. När vita artister som Gene Vincent och Elvis lärde sig rock ´n´ roll  ”på riktigt” var han den som man skulle likna. En intressant jämförelse kan göras mellan originalet och Elvis cover av Tutti Frutti, en låt som måste räknas bland rockhistoriens allra viktigaste låtar. Tyck vad ni vill, jag tycker att Elvis inspelning svänger lite bättre men den är ju inte alls lika RÅ och energisk som Richards:

 

https://www.youtube.com/watch?v=F13JNjpNW6c

 

https://www.youtube.com/watch?v=1se7jv7IC70

 

Ni fick här se omslaget till Little Richards LP från 1957. Den räknas ofta bland historiens främsta. Ser ni låtlistan förstår ni varför!

 

Nu är inte detta inlägg en historieskrivning men vi kan faktiskt ta det lite från början. Han föddes 5 december 1932 som tredje barnet av tolv till en mor som var mycket aktiv i baptistkyrkan och en far som kombinerade kyrkoaktiviteter med att handla illegalt med sprit. Kontrasten mellan två motsatta livsstilar kom alltså redan från början. Han var inte helt hemma i någon av världarna och utmärkte sig tidigt med överdriven, kaxig stil på kläder och frisyr.

 

I oktober 1951 fick han skivkontrakt med självaste RCA. Första singeln hette Taxi Blues och lät så här.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Y9bPqh5P6QM

 

Nja, Richard hade lite kvar att lära som kunde höras. Tutti Frutti blev alltså första hiten för Little Richard. Den nådde 17e plats våren 1956 på poplistan. Fem platser högre kom Pat Boone med en version som blir lite av ett skämt i jämförelse. Av detta borde ju Pat ha lärt sig men han gav sig också på Richards uppföljare, Long Tall Sally. Denna gång skipades dock rättvisa, Richard kom 6a, två platser högre.

 

https://www.youtube.com/watch?v=eFFgbc5Vcbw

 

Tutti Frutti och Long Tall Sally. En tung inledning av en hitrad, onekligen! Fortsättningen av Little Richards hits i USA är inte så illa den heller: Slippin´and Sliding, Rip it up, Lucille, Jenny Jenny, Keep A Knockin (som blev hans näst högsta placering, 8a), Good Golly miss Molly och Ooh! My Soul.

 

Där tog det tvärslut. Den 5 oktober 1957 var Richard på turné i Australien. Mellan Sydney och Melbourne började en flygplansmotor brinna. Kaptenen sa att det var lugnt, planet flyger ok med tre motorer, men Richard blev så klart orolig och knäppte händerna. Från scenen samma kväll såg han något ljust över himlen och trodde det var en hälsning från vår Herre. Det var förmodligen den ryska satelliten Sputnik vilket kanske inte var så lätt att veta. För Richard var beslutet dock givet: Den syndiga rockmusiken var ett avslutat kapitel, nu det predikningar och Evangeliet som gällde. Beslutet underlättades av att det plan han skulle flyga hem med störtade. Han hade bokat om sig till en annan avgång.

 

Vad rockdiggare inte vet mycket om är att Little Richard sedan gjorde ett par gospelinspelningar. Tre LP kom åren 60-62, den sista producerad av Quincy Jones. Av Vintage Rock förstår jag att de kan vara värda att kolla in.

 

Nu ville dock Little Richard tillbaka. En promotor fick honom att göra en turné i England 1962, ett land där hitsen kommit även efter hans omvändelse. Rolling Stones var förband. Därmed var Little Richard tillbaka dit vi diggare ville ha honom. Men nu hade musiksmaken förändrats. När Beatles, Stones och de andra kom fram var gammrocken inte lika efterfrågad. Hans största hit efter återkomsten lyckades inte alls i USA och blev nr 20 i England. Men Bala Lama Bama Loo är en bra låt hur som helst.

 

https://www.youtube.com/watch?v=pa4unAZbxyI

 

(You Tube luras, inte var den med på LPn inte!). En riktig rockare ger ju inte upp. Några LP och singlar kom ut men vi som lyssnade på Tio-i-Topp visste inget. Han var passé. För Little Richard blev det allt jobbigare med ett tyngre missbruk och när två kompisar mördades och en bror dog återvände han till kyrkan 1977. Nu höll detta till 1984 men han hade lovat sin mor innan hon gick bort att inte mer svika tron så sedan dess har Little Richard hållit sig till båda vägar så att säga.

 

Det kommit skivor men bara emellanåt har vi märkt av honom. 2012 gjorde han sista spelning, 80 år gammal. Men att han kunde göra bra låtar även på senare år illustreras här med Great Gosh A ´Mighty som han skrev med Billy preston 1984.

 

https://www.youtube.com/watch?v=x9_tJhwAENA

 

Som sagt: detta inlägg är medveten reklam för en tidning som självklart innehåller massvis som inte kan presenteras här. En artikel om hans filmer där klassikern The Girl can´t help får utrymme. En annan om hans märkliga klädstil. Mängder av bra bilder. Med mera.

Det som alltid slår en när man tänker på Little Richard är hur han genom sitt liv så högljutt framhållit sig själv som rock ´n´roll-musikens centralfigur. "I´m the architect” har han sagt många gånger. Ju längre  tiden går, desto svagare säger vi emot honom.

Per