Den 2 november 1968
Fyra månader sedan sist. Alltså läge att kolla Englandslistan för femtio år sedan. Måste ärligt inleda med att det första intrycket faktiskt inte är något vidare. Man får leta lite efter topplåtarna. LP-skivan tog över som det intressantaste mediet för ny musik. Rockforskare talar om att publiken splittrades. På singellistorna härjade artister som stod för en lättsam popmusik. På LP-listan däremot kom den tyngre, mer spännande musiken fram.
Men påståendet måste modifieras. Tittar jag på LP-listan samma dag toppas den av en Hollies-samling med Seekers som tvåa. Därefter Bee Gees och filmmusiken till Sound of Music. Men, det är klart, längre ned fanns Traffic, Jimi Hendrix, Doors, Cream med flera.
Singellistan toppades för femte, och sista, veckan av den här:
https://www.youtube.com/watch?v=1wnOJdNRs58
Mary Hopkins Those were the Days är ju en sådan där popschlager som håller länge även om sångrösten inte var så märklig. Närmast bakom fanns dock ett riktigt krutpaket som skulle ta över förstaplatsen veckan därpå:
https://www.youtube.com/watch?v=nCrlyX6XbTU
Underbar version av Beatles låt. Jimmy Page spelar gitarren. Joe Cocker kan det finnas anledning att återkomma till. Hela utstrålningen är ju hjältelik!
Trean på listan är en låt som kanske ligger utanför den allmänna uppfattningen om vad som är pop eller rock. Man behöver dock inte gilla västernfilmer för att uppskatta Ennio Morrocones ljuvliga the Good, The Bad and The Ugly.
https://www.youtube.com/watch?v=qd_7Bnxblo4
Ja, läsaren vet att hitversionen inte var filmens original utan en inspelning av Hugo Montenegro. Lite mer listanpassad men helt ok. Den tog över förstaplatsen veckan efter Joe Cocker.
Som sagt, listan för femtio år sedan hade inte så många topplåtar man skulle önska men redan på femte plats hittar vi denna, nästan glömda, pärla:
https://www.youtube.com/watch?v=7rtdQTHZBK8
Marbles var en duo med Graham Bonnet och Trevor Gordon. Only one Woman var deras enda notabla hit. Den var skriven av Bee Gees-bröderna Gibb som hade stöttat Marbles länge. Marbles lade av efter bara ett drygt år och en LP. Graham Bonnet var sedan ett par år sångare i Richie Blackmores Rainbow. En rejäl röst, som ni hörde här.
Än så länge har vi hållit oss till topp-fem den 2 november 1968. På åttonde plats finns en låt som blev en personlig favorit för mig.
https://www.youtube.com/watch?v=5pSd8BvSxn0
Casuals var också en one-hit-wonder, Jasmine var enda hiten. Detta trots att gruppen från Lincoln, England, bildades redan 1961 och fanns i 15 år. Gruppen bytte ofta medlemmar men sångaren John Tebb var trogen hela vägen. 10 singlar och 1 LP blev det men Jesamine räcker för att man ska minnas gruppen.
Hmm, kanske dags för lite tuffare sound. Vad sägs om Breaking Down the Walls of Heartache med Bandwagon? Låten skulle komma fyra på listan, den här dagen var den på 18e plats.
https://www.youtube.com/watch?v=dYTqTPmTZ0o
En hit på skoldanserna, minns jag säkert. Gruppen kom från New York och hade bara den här hiten innan de upplöstes men de återvände snart som Johnny Johnson & the Bandwagon och gjorde några riktiga pärlor till låtar. Men det får bli ett annat inlägg.
Flera mindre lända namn i detta inlägg. Vi avrundar med ett säkert kort: Marvin Gaye och Tammi Terrell gjorde flera fantastiska duettlåtar. You´re all I Need to Get by på 21a plats får avsluta denna genomgång. Två underbara röster påminner oss hur BRA musik ska låta!
https://www.youtube.com/watch?v=Dza91W2DLWE
Som sagt, sextiotalet hade många, många bra mycket bättre top-30-listor. Men från 2 november 1968 bör nämnas att där fanns också Beatles, Jimi Hendrix, Who, Turtles och Cream. Även en dålig lista är bra när vi snackar 60-tal!
Per
Alltid kul med de där femtioårstillbakablickarna. Tiden har givit facit på vilka som var klassiker och skulle överleva tidens tand. Två kommentarer.
Mary Hopkins tillhör definitivt kategorin klassisk, eller varför inte ikonisk. Hon tillhör definitivt mina absoluta favoriter bland kvinnliga sångare tillsammans med Petula Clark och Lulu. Jag delar således inte din uppfattning om att hennes röst "inte är så märklig". Den är klar som en skogskälla och varm som ett hjärtslag.
Joe Cockers version är väl också ikonisk även om jag redan från början tyckte en lät ansträngd och överarbetad i sin jakt på något svart blues-sound. Låten är, trots Joes krampaktiga försök, inte en blues.
I övrigt kan jag bara leende instämma i dina kommentarer.
Lars
Tack Lars, det vore förfärligt om vi var överens i allt!
Per
