perolarssextiotal

När Beatles ritade om den populärmusikaliska kartan var det initialt som rebeller. Det – relativt – långa håret och skinnjackorna gav dem en farlig image innan Brian Epstein kostymerade till dem och gjorde deras framtoning sådan att deras popularitet också kom att omfattas av föräldragenerationen. Detta krävde förstås en motreaktion som också snart nog dök upp med Rolling Stones som främsta företrädare. I Sverige speglades denna utveckling främst av de gulliga Tages och motreaktionen blev väl närmast Shakers och Namelosers. Det är den sistnämnda gruppen vi ska kika lite på i veckans inlägg.

 

Denna kortlivade grupp startade på klassiskt maner med en helt annan stil och som Tony Lee % The Fenders med Elvis och Cliff som förebilder, men vid Beatles genombrott och påverkade av en ny basist vände sig gruppen mot Mersey. Ett namnbyte var av nöden och man slog helt enkelt ihop hälfterna av Beatles och Searchers och fick ihop Beatchers. Dessvärre hade ett Göteborgsband, The Beachers, registrerat sitt namn och eftersom det bara skilde en bokstav (det krävdes två) så blev man, efter en kortare advokatfejd, tvungna att krypa till korset och tog ett av de coolaste namnen bland svenska grupper, The Namelosers. Men det var lite senare.

 

Den nya, numera också i flera avseenden, vildvuxna gruppen gjorde snart succé som liveband och efter en trög start landade de ett skivkontrakt med EMI. Debuten blev en EP, inspelad i Köpenhamn, med följande titlar, ”New Orleans” (Gary US Bonds hit som senare också gavs ut som singel), ”Bama Lama Bama Lou”, ”Around and around” och ”What´d I say”, den förstnämnda numera en svensk klassiker.

https://www.youtube.com/watch?v=Bw6R4vv8ZHA

 

Inspelningarna i Köpenhamn var raka puckar. Än saknades det tekniska utrustningar som kunde förgylla ljudet. Här var det rakt på vilket inte minns hörs i denna.

https://www.youtube.com/watch?v=3NF51Kd2Rpk

 

Som live-band blev Namelosers omåttligt populära och kom dessutom, på sina turnéer i landsorten, att bli en katalysator för bråkan mellan mods och raggare. Du duckade inte för att försvara sin scenshow med knytnävarna.

 

Skriva eget måste man förstås göra. Det låg i tiden. ”But I´m so blue” blev ingen hit, inte ens bland bandmedlemmarna som sorgfälligt underlät att spela den live. Den styrka som gruppen hade var att till studion överföra sitt råa och skitiga sound, något som man inte lyckades med här.

https://www.youtube.com/watch?v=P2umFoEVeP4  

 

Men med detta bakom sig siktade man in sig på en låt som skulle ge den så hett eftertraktade platsen på Tio I Topp. Efter en del funderande stannade man inför ”Land of 1000 dances”. Med en helt ny och i det närmaste orepeterad trummis, Göran Fridh från Stockholmsgruppen Girlsboys, klev man in i skivstudion och satte en av de hårdaste singlar som svensk pop hört. Göran hade stor betydelse med ett spel som väl passade till gruppens spontana utspel. B-sidan sattes utan närmare funderingar och den klassiska singeln var fullbordad.

 https://www.youtube.com/watch?v=C4L69mXSNv4

https://www.youtube.com/watch?v=m9w1xr3nvFw

 

Och visst blev det en plats på listan om än med viss möda.

 

Några ytterligare skivsläpp lyckades inte överträffa detta och mot slutet av -66 avled gruppen, inte minst beroende av det som drabbade så många popsångare på den tiden, värnpliktstjänstgöring.

 

Sveriges Stones eller Sveriges Pretty Things? Inte vet jag, men förskräckligt bra är det. Förskräckligt.

 

Lars