Ännu ett härligt 50-årsjubileum!
Vi Beatles-fans kan bara vara oändligt tacksamma över hur kvarlåtenskapen vårdas. 2009 kom återutgåvor av hela produktionen i mono respektive stereo med suveränt ljud och historiens snyggaste boxomslag. Sedan har släppts en samling med gruppens videos, en låda med julsinglarna och förra sommaren en mäktig låda, 50 år efter Stg Pepper.
Den 22 november 1968 gavs dubbel-LPn ut. Efter mycket funderande bestämdes titeln ”The Beatles”. Men alla säger ”The White Album” efter omslaget. 30 låtar som redan tidigt i bloggens existens föranledde kollega Lars till en dräpande genomgång. Jag svarade i inlägget därpå. Du som läser UPPMANAS att utnyttja arkivet här till höger och kolla in vad vi skrev mars-april 2010. Jag står fortfarande för mitt inlägg (och gissar att Lars också står för sitt) som ger min övergripande syn på albumet.
Nu är det alltså dags för en jubileumslåda och det är bara att kapitulera: Det ÄR ännu en succéutgåva. På många sätt annorlunda än Stg Pepper förra året. Här en bok (jag har CD-versionen, se ovan) 32 x 26 cm, naturligtvis med helt vitt omslag. Innanför några hårda sidor som härbärgerar 6 cd och en blue-ray-skiva. Vidare en ficka som innehåller samma textblad med bildcollage och fyra porträttbilder som originalet för 50 år. Exakta kopior!
170 sidor med massor av bilder och avbildade anteckningspapper med texter etc. Efter förord av Paul och Giles Martin en bra beskrivning av gruppens väg till skivan. Utförligt om Indien-vistelsen. En artikel har beskriver hur omslaget kom till. Där kan vi läsa om den amerikanske artisten Chang som samlat hittills 2.000 originalomslag!
Den verkliga guldgruvan är en mycket utförlig genomgång, låt för låt. Låtens bakgrund och tillkomst och hur den spelades in. Versionerna på CD 4-6 förklaras och även de många spår från inspelningarna som vi fick på Anthology 3 för 22 år sedan.
De första två CD-skivorna är som sig bör en ommixning av albumet. Nu låter plattan tajtare. 2009 års remastering gav ett rent ljud men de olika instrumenten känns där mer separata. Giles har lyft fram pappas orkesterarrangemang. Det hörs tydligt på t ex Honey Pie och Savoy Truffle.
CD 3, Esher-demos, är till största delen inspelad i Georges hus på landet i maj 1968. Efter att ha skrivit en massa låtar i Indien tidigare samlades de fyra med akustiska gitarrer och spelade in. 19 låtar från kommande skivan och ytterligare 8 som skulle återkomma på annat sätt. Synnerligen njutbar lyssning. Notabelt är hur de tidigt fått till låtarna så nära slutversionerna.
Skivorna 4-6, Sessions, är utdrag från inspelningarna. Drygt 2½ timme med exempel på hur låtarna kunde låta på vägen fram till slutversionerna. Här finns hur mycket godis som helst. Jag skulle gärna beskriva varenda spår här! Men några exempel för att kittla läsarens intresse:
CD 4 inleds tungt med en helläcker, lång version av Revolution med akustiska gitarrer. Längre fram tre varianter av Ringos Good Night. Först en kort där John pratar texten. Sedan en tagning där de tre andra sjunger stämmor bakom Ringo och där Johns tre gitarrer är en enda komp. Därefter en version där Ringo sjunger till ensamt pianokomp. Mums! CDn avslutas med en närmare 13 minuter, sugande Helter Shelter i låtens första version. Inte den punkiga attacken vi är vana vid men en låt som är minst lika bra.
Den 102a (!) tagningen av Not Guilty är med. Så mycket jobbade man alltså med en låt som inte gavs ut! Den låten är en verklig pärla på Esher-demos. Vi hör en version av While my Guitar Gently Weeps där Claptons spel är ännu bättre. Tyvärr glömmer George texten. Vi bjuds också på några slarvversioner av gamla standards som de råkade komma in på under inspelningarna och utdrag från inspelningar av låtar de släppt tidigare under året. Johns ensamma version av Across the Universe är helt underbar.
Som sagt: Denna utgåva är en succé, ingenting annat.
Till sist en reflektion kring de kritiska artiklar Lars och jag levererade tidigare. Jag talar för mig och står fortfarande för det jag skrev då: Detta är INTE en av gruppens allra bästa LP. Här saknas topplåtar medan däremot ett par av gruppens sämsta fått plats.
Hur kan det då komma sig att albumet idag rankas så högt? Ofta bland 10 bästa LP någonsin. Högt över Rubber Soul som i mina öron fortfarande är bra bättre.
En kommentar från Donovan (som var med i Indien och starkt påverkade det som skulle bli Vita LPn) är intressant: Med Vita LPn slutade gruppen att ta sig själv på allvar. Man kunde höra att soloplattorna var på väg, sa han för 10 år sedan.
Vi som var med när det hände visste att från For Sale och framåt hade The Beatles med varje ny LP flyttat fram de musikaliska positionerna. Vi kunde höra hur popmusiken blev bättre och kände stolthet över våra idoler. Efter klimaxet Stg Pepper kunde Beatles inte gå längre utan släppte fram en myriad av idéer som gick åt alla möjliga håll men minst lika mycket bakåt som framåt.
Den stora majoritet i dag som inte var med då kan bara se hela gruppens produktion i backspegeln och kan inte förstå Beatles betydelse i dåtidens samtid. De hör Vita albumet som en rik samling av 30 låtar som varierar rejält, inte som LPn som kom efter Sgt Pepper.
Jag tror att vi som upplevde Beatles i den tid de verkade helt väntade något mer just seriöst. Inte låtar som lät som våra idoler lekte i studion.
En teori, medges. Öppen för kommentarer! Men oavsett det resonemanget har Beatles ännu en gång kommit med en härlig utgåva!
Per
Tack Per för en, som vanligt intressant genomgång. Jag hade hoppats på att slippa utgiften för denna nya box+ men nu vete Håken? Och tack igen för din påminnelse om vår tidigare debatt. Kommer ihåg hur kul det var att skriva mitt inlägg och läsa ditt.
Du kan få låna mitt ex. Jag vill gärna låna Times out (visst heter boken så?) om du har den.
Givetvis känns det som självklart att Beatles skulle göra en dubbel-LP. Eftersom den innehåller en del av deras sämre alster kanske en enkel-LP hade räckt. Men är man bäst så är det ju bara att ösa på.
