perolarssextiotal

Det är inte möjligt att på bloggen förbigå det faktum att Jerry Williams, en av svensk rockmusiks stora, gått ur tiden. Det har skrivits många bra och uttömmande nekrologer och vi instämmer i hyllningarna till en betydelsefull aktör på populärmusikens scen. För egen del nöjer vi oss med ett par korta, lite mer personliga, kommentarer. 

Jerka!

Att rock ´n´roll never will die är så självklart att vi sällan skriver det i dessa spalter. Vissa artister symboliserar detta bättre än andra. Keith Richards verkar överleva allt.

Jerry Williams gjorde det på ett annat sätt. Inte genom att klara ett ohälsosamt leverne utan att genom år efter år, decennium efter decennium, leverera en trygg, tung, klassisk rock ´n´roll från scenen på ett sätt att tiden verkade stå helt stilla. Om vi bortser från en poppig avvikelse på 90-talet spelade han samma musik oavsett tidsepok eller gällande smakriktningar.

Han var mer unik än kanske alla andra som vi brukar sätta den etiketten på. Han hade så mycket som gjorde honom till mer äkta i det han gjorde än de andra. Arbetarklass. Motorcykel. Skinnjacka o jeans. Stockholmsdialekt. En härligt uppkäftig attityd mot de som inte gillade honom. Han var en ursvensk som spelade uramerikansk musik och fick det att låta självklart hela vägen.

Han skapade sin ikonstatus utan att lämna en skivutgivning som är obligatorisk i hyllan. Det var på scenen han var odiskutabel kung med sin böjda hållning.

Tack Jerka för att du fanns. Så länge, så uthålligt trogen den klassiska rocken. Tack vare dig har hundratusentals svenskar fått många roliga timmar i sina liv.

https://www.youtube.com/watch?v=ciJdMv_PFfs

Per

Tidig idol

Långt innan The Beatles svepte bort benen under mig hade mina öron öppnats för rocken. I pojkgänget i Göteborg var en liten transistorgrammofon i gul plast det altare kring vilket vi samlades för att tillbe våra idoler. Dessa var tre – Elvis, Little Richard och Jerry Williams. Chucken och andra hade av någon anledning inte nått oss än. Först trodde vi nog att Jerry var amerikansk, men hans stjärnstatus och vår beundran blev inte mindre när hans rätta identitet uppenbarades. I schlager-helvetet var han en fyrbåk och artistnamn hade han också! Och Violents lät ju precis som Shadows!

För egen del var ”Twisting Patricia” den rejäla öronöppnaren. Det vassa solot och den mullrande klimaxen i slutet sände rysningar utefter ryggraden.

https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM

Man talar ibland om soundtracks of our lives och Jerry fanns där hela tiden. Ibland mer framträdande, ibland mer i bakgrunden blev han den minimalistiska rocken trogen. Efter popmusikens Big Bang någon gång -63 skickades han ut i skuggorna men dök ständigt upp då och då med nya tolkningar och ny musik.

Jerry var och förblir en av svenska popmusiks stora. Thank you for the music.

Lars