perolarssextiotal

Veckans inlägg handlar om ett band som på många sätt illustrerar 70-talets rock, hur den skiljer sig från 60-talets. De LP-debuterade 1968 men skulle aldrig kunnat slå igenom ett par år tidigare. Det var först efter Stg Pepper som rockmusiken gjorde rejält med plats för det annorlunda och de var verkligen egenartade.

 

Jethro Tull dominerades helt av en flöjtspelande sångare som såg ut som en uteliggare. Nej, de såg inte ut som ett rockband. Musiken hade tydliga folkmusikinfluenser men även jazzen och klassisk musik hade satt sina spår. Detta var en tid då undertecknad hade börjat undersöka klassisk musik. Absolut inte för att föräldragenerationen tyckte att det var ”finare” utan snarare som utslag av en allmänt musikalisk nyfikenhet. Den som inte kan förstå sig på Vivaldis De fyra årstiderna är ganska omusikalisk, för att vara uppriktig.

 

Precis då i mitt då kommer ett band man läst om i New Musical Express med det här:

 

https://www.youtube.com/watch?v=N2RNe2jwHE0  

 

Bouré av Bach fanns på den andra LPn Stand Up! som hade ett omslag där teckningar av bandet reste sig upp när man vek ut omslaget. Året var 1969.

 

Bandet började i Luton i november 1967. De blev fast engagerade på Marquee club och fick ett genombrott på en festival på sommaren. Det ledde till kontrakt med Islands Records och LP-debut hösten 1968. Plattan präglas av gitarrdominerad bluesrock och man kan säga att det var när gitarristen Mick Abrahams lämnade (för att bilda Bloodwin Pig) som gruppen kunde utveckla den lite mjukare, mer akustisk och personliga stil som blev kännemärket. Nu kom fokuset att tydligt handla om Ian Andersson. Han skrev låtarna, sjöng och spelade flöjt och akustisk gitarr.

 

Jethro Tull var aldrig ett hitband men 1969-70 prickade gruppen in tre topp-10-hits på raken i England. Tre läckert småskruvade låtar som både väl illustrerar rockmusikens utveckling i slutet av sextiotalet och en grupp med en eget stil. Lyssna på i tur och ordning Living in the Past, Sweet Dreams och The Witch Promise

 

https://www.youtube.com/watch?v=2YymGJKhGgY

 

Du kunde inte missa den läckra rytmen!

 

https://www.youtube.com/watch?v=bjhl__7Y3N4

 

Lite tyngre här

 

https://www.youtube.com/watch?v=qoXBmlWMIVg

 

Stand Up! toppade LP-listan. Även de tre närmast följande kom topp fem. Att vara ett LP-band låg i tiden och gruppen kompletterade med läckra scenshower där Anderson ofta blev fotograferad stående på ett ben när han spelade flöjt.

 

I min skivhylla är femte LPn Thick as a Brick fortfarande en favorit. Ett sammanhängande stycke där de snygga melodierna avlöser varandra. Den som kan höra en symfoni fick här någonting från rockmusiken att fördjupa sig i utan att sådana förkunskaper på något sätt är en förutsättning för att gilla musiken.

 

Den här bloggen är inte rätt plats för den fortsatta historien om Jethro Tull. Gruppen bytte medlemmar friskt men hade svårt att förnya sin musik. Ian Anderson åker fortfarande runt spelar. Men jag kan inte underlåta noteringen att de 1978 släppte en utmärkt live-dubbel. Vad hade de lagt in där i mitten av en låt om inte The River Kwai March, en låt Lars spelade i sitt förra inlägg. Världen, eller om man så vill popvärlden, eller kanske vi ska säga bloggvärlden är ibland mindre än man tror!

 

Låt mig ta ett LP-spår som avrundning. Fjärde LP Agualung från 1971 är mångas favorit. Här är titellåten. Kolla gärna omslaget där den tecknade figuren är mycket lik Ian Andersson, ”uteliggaren”.

 

https://www.youtube.com/watch?v=B0jMPI_pUec

 

Att 60-talet var övertygande rikt vad gäller populärmusik behöver inte skrivas i denna spalt. Jethro Tull lämnade ett starkt bidrag till det.

 

Per