perolarssextiotal

I dag ses Deep Purple som en av grundläggarna till Heavy Metal tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin. Det är inte sextiotalsmusik som vi tänker numera, jag vet, men nyligen uppmärksammade jag här att Led Zeppelin kom igång redan hösten 1968.

 

Samma år debuterade också Deep Purple. Dom gavut ytterligare tre album innan 1969 övergick till 1970. Att historieskrivarna närapå glömt detta är inte så konstigt för vem minns idag att sångaren hette Rod Evans?

 

Sanningen är ju den att de första fyra LP-skivorna gruppen gav ut inte kan sägas ha så där väldigt mycket att göra med den hårdrock som skulle bli populär under 70-talet och som sedan har utvecklats åt många möjliga och, ärligt talat, omöjliga håll. Deep Purple spelade mer en slags förvariant av progmusiken. Ännu en sjuttiotalsgenre med tydliga rötter i sextiotalet. Till samma avdelning kan vi räkna The Nice, Procul Harum och Moody Blues.

 

Till saken hör också att de första plattorna inte var särskilt bra. Ingen av de tre första kom ens in på den engelska LP-listan. Inte heller singlarna kom in på listan där. Men i staterna gick det bättre. Hösten 1968 kom de fyra med Hush:

 

https://www.youtube.com/watch?v=W1PNvopXjbg

 

Inte SÅÅ tokig ändå, eller hur? Låten testades till Tio-i-Topp men kom inte in. Samma öde drabbade nästa USA-hit. Hit, förresten, kanske lite generöst skrivet för en låt på 38e plats, men den är helt OK.

 

https://www.youtube.com/watch?v=KcLER89gLhc

 

Om ni tycker att Neil Diamonds egen version av Kentucky Woman är bättre protesterar jag inte så högljutt men att Deep Purple var ett band för framtiden kunde man ana. Ni hör Jon Lords snygga utläggningar på orgeln. Richie Blackmores gitarr skulle få mer utrymme senare liksom Ian Paice trumspel.

 

Det är inte många som tänker på att det faktiskt var Searchers trummis Chris Curtis som låg bakom gruppens bildande. Han spelade med Blackmore, Lord och basisten Simper men hoppade snart av. Snart hade den första kvintetten formerats och debuterade i Köpenhamn. De fick spela in sin första LP (Omslaget ovan). Den glömdes, förutom alltså hiten Hush i USA.

 

Eftersom vi här på bloggen är extra svaga för Beatles kan jag inte låta bli att ta med en cover som tydligt demonstrerar att gruppen var betydligt mer av ett tidigt progband än ett kommande hårdrocksband. Parallellen med amerikanska Vanilla Fudge är lätt att dra.

 

https://www.youtube.com/watch?v=OyEOYJDjGGM

 

Den hade du inte hört! Rätt så kul, om vi frågar mig. Mer glömda inspelningar, mer Beatles med Deep Purple

 

https://www.youtube.com/watch?v=eh_DH1nU3fc

 

Nej, jag spelar inte deras version av We Can Work It Out särskilt ofta. Men detta är det Deep Purple som fanns på sextiotalet.

 

Gruppen upplöstes 1969 men med Ian Gillan på sång och Roger Glover som basist kom de snart igen. Först ut med den sättningen var dock inte tuff rock utan en LP med Royal Philharmonic orchestra som hette Concerto for Group & Orchestra. Ambitiösare än så kan det knappast inte bli. Men likafullt inte särskilt hörvärt.

 

Vad det var som fick gruppen att komma ned på jorden igen och sadla om så dramatiskt och framgångsrikt vet jag inte. Nästa LP, In Rock blev en slags prototyp från hårdrocken. Den har ett ikoniskt omslag där de fem medlemmarna är inhuggna i sten efter förebild från de berömda granitbysterna av fyra presidenter i Mount Rushmore.

 

Det var HÅRT. Att skriva om Deep Purple och bara spela klipp från deras första sättning är naturligtvis hur fel som helst. På denna LP faller bitarna ned på sina perfekta platser. Skivan avrundas med en klassiker Child in Time. Bara blunda och njut!

 

https://www.youtube.com/watch?v=PfAWReBmxEs

 

Därmed hade gruppen etablerat sig i fronten för en ny musikvåg och Ian Gillan framstod som en ledare sångare. Samtidigt kom också singeln Black Night, en rak hitlåt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Et3AJIry4iI

 

Efter den kom några fantastiska år med utsålda turnéer, varav en dokumenterades på den tunga live-dubbeln In Japan. Till det ännu ett par vassa LP och så, förstås, LÅTEN

 

https://www.youtube.com/watch?v=zUwEIt9ez7M

 

Nej, det går inte att skriva om Deep Purple utan att spela Smoke on the Water. Däremot kan vi lämna den långa historien därefter. Ja, den pågår faktiskt fortfarande. Fansen, som också dom kommit upp i åldrarna, tröttnar aldrig att komma till konserterna. För egen del nöjer jag mig med plattorna.

 

Med dom är jag mycket nöjd, ska tilläggas.

Per