perolarssextiotal

Ett par månader sedan sist, alltså hög tid att kolla Englandslistan för 50 år sedan. Trodde att det skulle löna sig att kolla även listan för 60 år sedan men, ärligt talat, det var inte mycket att påminnas om. Everly Brothers All I Hade to do is Dream var med men det är påtagligt hur lite rockmusiken hade erövrat Englandslistan. Även en titt på USAlistan från 1958 säger att det är lika bra att vänta en tid på 60årsjubiléer vad gäller listor.

 

Alltså: Englandslistan den 29 juni 1968 kunde knappast börja mycket bättre:

 

https://www.youtube.com/watch?v=zKXa1VmQglA

 

Jumping Jack Flash var Stones härliga återkomst till listtoppen efter ett par segare år. Samma år inledde gruppen en serie LP-skivor som förblir deras bästa och etablerade stenarna till något mycket större än ett tyngre och smutsigare andrahandsalternativ till Beatles. Rolling Stones lade grunden till rockmusiken som egen musikgenre. Jumping Jack Flash var en perfekt start.

 

Jag hoppar Equals roliga Baby Come Back på andraplatsen och lämnar också Donovan och Don Partridge (visst har vi spelat Blue Eyes på Bloggen, Lars?) för att på femte plats fånga en annan personlig favoritlåt. 1968 hade ju popmusiken lärt sig att vidga arren med orkester och med en soulfärgad sångare blev det många gånger verkligen bra. Gary Pucket & The Union Gap fixade det rejält med Young Girl.

 

https://www.youtube.com/watch?v=qJFVPxBpezk

 

Två platser längre ner ligger en grupp som aldrig lyckades göra sig det namn de borde gjort. Det blev bara en enda hit för Julie Driscoll and the Brian Auger Trinity, suveräna Dylan-covern This Wheels on Fire

 

https://www.youtube.com/watch?v=ciDWDJ1x4TU

 

Musikforskare talar om att i slutet av sextiotalet började publiken att splittras mellan de som gärna köpte LP och gillade tyngre, mer experimentell rock, och de som gillade singlar och lättare popmusik. Vi som älskade musik på den tiden och hängde med i utvecklingen tänkte inte på någon skillnad.

 

Jag skäms inte att medge med kärlek för Marmalades raka popmusik. För 50 år sedan gick genombrottet in på topp 50. Lovin´Things är fortfarande en bra låt om ni frågar mig.

 

https://www.youtube.com/watch?v=-j_L-24GnLY

 

Har jag spelat Marmalade måste det få bli Love Affair som lät påtagligt lika. Deras hits är fortfarande favoriter. Tur att jag hinner med Rainbow Valley som var på väg ut från listan

 

https://www.youtube.com/watch?v=RePkqy0gLaw

 

På väg uppåt var däremot Manfred Mann. Eran med Mike DÁbo har inte förgyllt historieskrivningen. Sant är att de aldrig fick ihop en bra LP men flera av singlarna är ju fortfarande riktigt läckra. My Name is Jack var kanske deras allra bästa.

 

https://www.youtube.com/watch?v=HqPI6bl0vjU

 

Den låg på 11e plats. Listan har 30 positioner så det är svårt att stanna vid sex länkar och lämna flera fina låtar. Nej, det måste bli en till. Dionne Warwick är ännu en av de många skönsjungande kvinnor som vi borde skriva mer om, måste medges. Hon får avrunda denna kavalkad med tolvan på NMEs listan för femtio år sedan, visst är det en klassiker, Do You Know the Way to San José.

 

https://www.youtube.com/watch?v=CnzTgUc5ycc

 

Som jag tidigare skrivit i denna blogg tog LPn över från 45-varvaren som det medium som utvecklade rockmusiken. Men dessa sju spår från en och samma topp-30 bevisar eftertryckligt att visst kom det härliga hits samtidigt. Och då har jag inte spelat Scott Walker, The Who, Aretha Franklin eller Association. För att nu bara nämna fyra här uteslutna som låg på samma lista!

Per