perolarssextiotal

Det här inlägget handlar om något verkligen personligt. Favoritlåtar som det är lätt att gissa att du inte hört talas om. I vart fall kan det inte vara många som gjort. Alltså: Ingen av dessa har någonsin övervägs i samband med ”Den bästa låten”. Ni fattar.

 

Men i min egen värld är de superbra. De har bara liksom fastnad i min skalle någon gång där de spelades i radions årliga ”Pop 67” (eller vad det var för aktuellt år) och sedan har jag längtat i åratal innan jag hittat en skiva där de ligger.

 

Hört talas om gruppen Smoke? Nej, inte 70-talsbandet Smokie utan en grupp från York som först hette Shots men som bytte namn och 1967 släppte den här underbara låten. Den kom bara 45a på listan i England men spelades åtminstone en gång i radio, fullt tillräckligt för att jag skulle föreviga den på min rullbandspelare.

 

Jag njuter fortfarande av hur tremologitarren svajar sig igenom hela låten, en oemotståndlig melodi och en drivande rytmisk andragitarr. Jodå, luftgitarrspelandet var igång ordentligt hemma i tonårsrummet. Ja, lite grand nu också, om sanningen ska fram. My Friend Jack är namnet på första pärlan i detta inlägg.

 

https://www.youtube.com/watch?v=MNdLt24eOlc

 

Ser nu i Wikopedia att gruppen släppte en radda singlar fram till 1974 och My Friend Jack i en ny version 1976. De släppte en LP i Tyskland 1967`där låten kom på andra plats. Kanske värda att kolla upp?

 

Tomorrow hade kanske inte det läckraste gruppnamnet men gruppen kom fram som en av flera när musiken blev mer psykedelisk. Gruppen släppte också bara en LP och endast två singlar men har återkommit i mer utförliga rockhistorieskrivningar.Var beredd urtypisk, brittisk psykedelia i My White Bycycle

 

https://www.youtube.com/watch?v=7JhZqWCqKs8

 

Basisten i Tomorrow, Twink, gjorde ett inhopp i Pretty Things. Senare lärde vi oss att gitarristen hette Stevie Howe och senare dök upp i Yes. Mer känd på sextiotalet var sångaren Keith West som fick en hit med sin fina "Excerpt from a Teenage Opera (Grocer Jack)". Jag passar på att ta med den också. En läcker sak, se det som lite bonus när jag ändå håller på!

 

https://www.youtube.com/watch?v=ENblHOxi1c4   

 

Så till mannen på färgkortet ovan. Simon Dupree & the Big Sound är det mest meriterade bandet i detta inlägg. De kom från Portsmouth och gjorde några verkliga låtpärlor bland de totalt 10 singlar de släppte 1966-69. En LP blev det också. Simon hette egentligen Derek Shulman och hade en soulstämma med vilken bandet gärna gjorde covers av Otis Redding etc. I bandet fanns också brorsorna Phil och Ray.

 

De kom nia i England med fjärde singeln Kites 1967 som gruppen utdömde som väl psykedelisk. Någon av Sveriges Radios skickliga popbevakare (Klas Burling?? Leif H Andersson?? Lennart Wretling??) hade redan tidigare spelat föregångaren som jag lyckligtvis bandade. En version av Daytime, Nightime av Mike Hugg, trummisen i Manfred Man som inte alls lyckades lika bra med sin inspelning av denna pärla.

 

https://www.youtube.com/watch?v=H3pI7t9H2DQ

 

OK, jag vet att läsare av bloggen är riktiga 60-talskännare så ni hade kanske hört låtarna. Men, vare sig du gjort det eller inte, erkänn att det var bra låtar! För du verkligen ska hinna njuta nöjer jag mig med tre favvisar (plus en bonus) i detta inlägg.

 

Har du en egen favorit som kommit lite vid sidan om? Återkom gärna i kommentarsfältet!

Per