perolarssextiotal

 

Det var förändringens tid. Flower power, psykedelisk musik, hippies. Det märktes främst i USA men också i övriga västvärlden. Det påverkade musiken till att bli mer flummig. Inte så illa som ordet låter, det var helt enkelt fråga om mer löst strukturerad musik. För oss som då hade följt popscenen några år betydde det ofta spännande nyheter.

 

Detta var enklast att höra när radions P3 varje onsdag och torsdag fortsatte att spela upp USA- resp. Englands-listorna. Där dök suveräna låtar med Pink Floyd, Donovan och andra upp samtidigt som Beatles fortsatte att leda utvecklingen i nya banor.

 

Traffics första singel var en av de många pärlorna.

 

https://www.youtube.com/watch?v=bEnAft8bpBA

 

Den där inledande sitaren var ju precis rätt i tiden men annars är det ju en helskön poplåt med bra melodi och sitaren rockar ju på ganska snyggt, tycket jag. Paper Sun kom 5a på Englandslistan. Sedan väntade man ett halvår med att släppa uppföljaren, en enklare melodi men notera sitar även här och en massa mysiga ljudinspel. Den gick bättre, andra plats i England och tre veckor på Tio-i-topp för Hole in My Shoe

 

https://www.youtube.com/watch?v=a77yHpjdUtU

 

Traffic blev en spännande konstellation genom kombinationen av Dave Masons förmåga att göra låtar närmare rockens mainstream samtidigt som de andra lutade åt jazzhållet. De andra var saxofonisten med mera Chris Wood och trummisen Jim Capaldi som också skrev många låtar med Stevie Winwood som efter den framgångsrika perioden i Spencer Davis group var gruppens självklara stjärna.

 

Sista vardagen av december 1967 släpptes gruppens första LP. Den hette i England Mr Fantasy men i Sverige Coloured Rain med svenskt omslagsfoto som ni ser ovan. Det kan ni inte läsa på Wikopedia men här på bloggen finns expertisen! I USA kom en tredje version.

Inget snack om att den svenska versionen är bäst, tyvärr aldrig återutgiven på CD. Där hade man tagit bort tre dåliga låtar, lagt till singlarna och den här eminenta b-sidan, Smiling Phases.

 

https://www.youtube.com/watch?v=RpIXWK7IHeI

 

Här var Winwood en närmast klassisk bluessångare. Blood Sweat and Tears gjorde också en bra version av låten.

 

 LPn visade en, minst sagt, varierad musikbild. Allt var inte pärlor men för oss som kände att vi redan hört She loves You så många gånger att vi var nöjda – åtminstone för tillfället – fanns här mycket att fascineras av. Gruppens medlemmar behärskade flera tangentinstrument (Winwood), sitar (gitarristen Mason) och blåsinstrument (Wood) förutom att alla bidrog med rytminstrument. Gruppen kunde verkligen leverera psykedelisk pop. Lyssna t ex på Masons House for Everyone med en liten oboe-slinga från Wood som är svår att inte falla för.

 

https://www.youtube.com/watch?v=sMQIBJxczzQ

 

Men gruppen kunde också dra iväg långt åt jazzhållet. Giving to you låter som en vanlig poplåtstitel men är lättsam, enklare jazz som även 60-talets popdiggare kunde gilla. Den stökiga inledningen är något ingen poplåt kunde ha före 1967.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Njg2HJVDdco

 

När LPn kom ut hade Mason lämnat gruppen. Han skulle komma tillbaka under våren 1968 tillräckligt länge för att få vara med på andra LPn men hade åter hoppat av när den släpptes. Skälet bakom avhoppen varierar lite mellan källorna. En trovärdig version är att Mason var mer intresserad av psykedelisk pop med de andra ville spela mer av jazz o blues.

 

LPn är betydligt blekare än debuten men har Masons Feeling Alright som bl a Joe Cocker spelade in och bidrog till att den kan närapå kallas klassiker. Här Traffics version.

 

https://www.youtube.com/watch?v=AIYLZOp_Bzc

 

OK, erkänner att Cocker gör den bra vassare. Kanske lite elakt mot Traffic att ta med den men en sådan här pärla bör ju spridas.

 

https://www.youtube.com/watch?v=FoAO0851FwA

 

De andra kämpade på som trio men lade snart av. Winwood var med i kortlivade Blind Faith innan de tre omstartade bandet 1970. LPn John Barlecorn Must Die sålde betydligt bättre än det tidigare. Nu var det musikaliskt en annan grupp. Betydligt mer av jazz med längre solon än tidigare men den nu ännu mer mogna publiken hängde med. Skivans blandning av rock, jazz och folk var samlad i en fokuserad och personlig profil och här fanns inga svaga låtar.

 

Traffic tog sedan in duktiga medmusiker, var både kvintett och sextett men två nya LP hade det svårt i det tidiga 70-talets hårda konkurrens av många skickliga band. Live-plattan On the Road som kom 1973 var dock riktigt bra.

 

1975 lade de ner. Winwood fortsatte, som vet, i flera olika sammanhang. Capaldi gav ut en mängd soloplattor. Men det, och tillfälliga återföreningar, hoppar vi över här. Att Wood avled 1983 och Capaldi 2005 bör dock nämnas.

 

Traffic var ännu ett namn som gjorde sextiotalspopen så fantastisk. Det räcker.

 

Per